Ibland tar det flera år att förstå vidden av en upptäckt i labbet. I början av 2000-talet såg lundaforskaren Lars Björck något oväntat när han studerade en farlig mördarbakterie. 21 år senare resulterar fyndet i en klinisk studie och behandling av en svår autoimmun sjukdom.
– Jag ser detta som en tänkbar generell behandlingsmetod för flera autoimmuna sjukdomar där tid är en viktig faktor, säger Mårten Segelmark, professor vid Lunds universitet och överläkare vid Skånes universitetssjukhus i njurmedicin.
Pandemin har lärt oss hur viktiga antikropparna är för att vårt immunförsvar ska känna igen främmande ämnen i kroppen. Har vi varit sjuka i infektion bildas antikroppar mot viruset och höjer röd flagg om vi drabbas av smittan igen. Vid autoimmuna sjukdomar producerar immunförsvaret antikroppar mot kroppens egna friska celler och vävnader.
Goodpastures sjukdom är en sådan sjukdom. Av oklar anledning riktas så kallade IgG-antikroppar mot lungorna och mot kärlväggar i njurarna, som bryts ned och förlorar sin funktion. Ett sätt att behandla sjukdomen är att avlägsna patientens blodplasma där IgG-antikroppar finns och driver på sjukdomsförloppet. Men inte sällan har det redan uppstått så stora skador på njurarna att patienten behöver dialys eller transplantation för att överleva.
– Fram till ganska nyligen hade patienter med denna sjukdom väldigt liten chans att återfå fungerande njurar, men upptäckten av enzymet IdeS har blivit något av en ”game changer”, säger Mårten Segelmark. Han har lett en europeisk klinisk studie där man behandlade patienter med Goodpastures sjukdom med mycket goda resultat.
Viktig enzymupptäckt
Men låt oss backa bandet till 2001. Då visade professorn i infektionsmedicin Lars Björck vid Lunds universitet och hans medarbetare i forskningsexperiment att den farliga mördarbakterien Streptococcus pyogenes har ett enzym som kan klyva sönder IgG-antikroppar, och att antikropparna då förlorar sin funktion. Vi har många olika IgG-antikroppar som känner igen olika kroppsfrämmande ämnen. Man klarar sig utan dem under en kortare tid och de nybildas efter att de slagits ut.
Lars Björck minns att det var ett förvånande resultat, inte minst för att bakteriens enzym är så väldigt träffsäkert: det är bara IgG-antikropparna som klyvs och inaktiveras. En utmärkt egenskap för ett läkemedel, eftersom det också minskar risken för biverkningar.
– När vi i början av forskningen gav bakterieenzymet till en kanin såg vi att det därefter inte fanns några intakta IgG-antikroppar kvar i kaninens blod, men djuret mådde bra. Nedgången av antikropparna kom i stort sett direkt. Jag har sällan blivit så överraskad av ett resultat, säger Lars Björck.
Lovande resultat
Tillbaka till nutid. Mårten Segelmark och Lars Björck funderade tidigt på om det skulle gå att behandla Goodpasture-patienterna med enzymet, och de genomförde i samarbete experimentella djurstudier som visade lovande resultat. Mårten Segelmark inledde sedan en klinisk studie på sjutton sjukhus i fem olika länder. Totalt inkluderades 15 patienter som hade mindre än 15 procent kvar av sin njurfunktion till studien. Sex månader efter behandlingen var två tredjedelar av patienterna så friska att de inte behövde dialys längre.
Mårten Segelmark liknar behandlingen med att man ger tio plasmautbyten på en kvart, i stället för på tio dagar. På så vis vinner man värdefull tid. En annan fördel är att det också kommer åt de antikroppar som satt sig i njuren, vilket inte plasmautbytet rår på.
– Oddsen förändras. I vanliga fall hade 80 procent av dessa patienter tappat sin njurfunktion helt, eller till och med avlidit. Nu klarar sig 67 procent utan dialys, säger Mårten Segelmark.
Text: TOVE SMEDS
Artikeln är tidigare publicerad i LUM nr 4/2022, Lund universitets Magasin