Typ 2-diabetes innebär både nedsatt insulinkänslighet och försämrad funktion i de insulinproducerande betacellerna, där det senare är avgörande för att sjukdomen ska utvecklas. Utöver livsstilsfaktorer kan orsaken ofta kopplas till genetiska förändringar. Nu utvecklas nya metoder för att öka förståelsen av hur vissa riskgener bidrar till försämrad betacellsfunktion och därmed till typ 2-diabetes .
Genom att ta hjälp av den senaste stamcellstekniken har Malin Fex forskargrupp vid Lunds universitets diabetescentrum skapat en unik möjlighet att i laboratoriet studera vad som händer när personer med vissa riskgener får typ 2-diabetes. Typ 2-diabetes är en sjukdom där genetiska risker är en central komponent som samverkar med miljö- och livsstilsfaktorer.
– I dag känner vi till ungefär tusen olika genetiska varianter som vi tror är viktiga för utvecklingen av typ 2-diabetes. Alla dessa finns inte hos en och samma person med typ 2-diabetes, utan det kan vara en kombination av några olika riskgener hos varje individ, säger Malin Fex, forskare vid Lunds universitet.
Läs hela vår tidning om: Diabetes – från vetenskap till vardag
NY TIDNING: Diabetes – från vetenskap till vardag – Vetenskap och Hälsa
Hudceller blir stamceller
Den metod som forskargruppen har utvecklat tillsammans med Lunds universitets Stamcellscentrum låter nästan som trolleri. Från en människa tas celler från en liten bit hud, och sedan backas cellernas utveckling så att de blir stamceller. Det är celler som inte är fullt ut specialiserade ännu och som kan utvecklas till olika typer av celler.
Nästa steg är att forskarna med gensaxen Crispr tar bort en viss variant i någon av de gener som kan förekomma hos patienter med typ 2-diabetes. Slutligen behandlas stamcellerna så att de utvecklas vidare till insulinproducerande betaceller.
– Cellerna odlas i värmeskåp, så kallade inkubatorer, och behandlas med olika tillväxtämnen. Det tar sedan omkring trettio dagar för dem att utvecklas från en liten stamcell till en insulinutsöndrande cell. På vägen passerar de mellan fem och sju stadier, beroende på hur de behandlats, förklarar Malin Fex.
På så sätt har forskarna fått fram insulinproducerande celler som har, respektive inte har, en viss riskgen för typ 2-diabetes – och som kommer från samma patient. Dessa celler kan sedan studeras vidare på olika sätt.
Förändringar i cellernas energifabriker
Exempel på riskgener kopplade till typ 2-diabetes som Malin Fex forskargrupp studerar sedan några år tillbaka är dels en receptorgen för sömnhormonet melatonin, melatoninreceptor 1B, dels en gen som kallas TFB1M och som styr tillverkningen av bränsle, ATP, i cellernas energifabriker, mitokondrierna. På olika sätt försämrar förändringar i dessa gener kroppens förmåga att frisätta eller använda sig av insulin, vilket ökar nivåerna av blodsocker.
De cellprover som studeras kommer från patienter med konstaterad typ 2-diabetes, många av dessa från studien Andis (Alla Nya Diabetiker i Skåne). Malin Fex berättar att drygt ett hundratal personer med typ 2-diabetes har fått hela sin arvsmassa analyserad, och bland dessa har forskarna valt ut patienter med de riskgener man vill studera närmare.
– Patienterna har donerat ett litet hudprov för att vi sedan ska kunna studera insulinproducerande celler mer i detalj på labbet. Den ena patienten med typ 2-diabetes är ju inte helt lik den andra och det beror säkert på att de har olika uppsättning riskgener. Får vi hela bilden av hur de här generna påverkar sjukdomsprocessen hoppas jag att vi i framtiden ska kunna få fram en mer skräddarsydd behandling vid typ 2-diabetes.
TEXT: NINA NORDH