Vetenskap & Hälsa

Självmordsbenägen mäter sin egen risk

2010-11-02

Han är deprimerad och har funderat på att ta sitt liv. Han ”mår” hela 40 av 54 möjliga poäng på självskattningsskalan. Men han lämnar psykakuten med hopp om att snart må bättre.  

Anders Niméus
Att låta patienten bedöma sitt tillstånd med ett sjävskattningsformulär kan vara psykiatern till god hjälp, menar Anders Niméus. Foto: Roger Lundholm

Som erfaren överläkare ryckte han in för att stödja en yngre kollega när den deprimerade unge mannen återkom till psykiatrins akutmottagning i S:t Lars-parken i slutet av sommaren. 

Under flera besök under våren hade patienten mått allt bättre, men sedan miste han sitt jobb. Det blev en alltför stor motgång. Allt blev nattsvart. 

– Sedan dess har det inte skett någon förbättring. Depressionen har fördjupats och ångesten jagar honom dygnet runt. När han dricker så dricker han sig närmast medvetslös, berättar Anders Niméus.

Stöd vid samtal

Som ett led i utredningen får mannen, liksom andra patienter som har misstänkt depression, fylla i ett självskattningsformulär.

På en skala från 0-6 anger han graden av oro, sömn, matlust, koncentrations- och initiativförmåga, sinnesstämning, känslomässiga engagemang, pessimism och livslust. Ju högre poäng, desto större är risken att patienten har en allvarlig depression med risk för att skada sig själv. 

Psykiatriska skattningsskalor finns i dag för de flesta psykiatriska sjukdomstillstånd. De används oftast i en självskattningsversion. 

– Men man får aldrig ha en övertro på denna metod, säger Anders Niméus. 

Han disputerade själv på en annan skattningsskala, SUAS (Suicide Assessment Scale), för ett tiotal år sedan. En fördel med en självskattning som upprepas under ett antal besök kan vara att patienten själv kan se att poängen sjunker. Att han faktiskt blivit något bättre. 

En annan fördel är att psykiatern kan jämföra sin bedömning, gjord utifrån samtalet, med patientens egen skattning. Dennes uppfattning av frågorna kan ibland ge en poäng som avviker mycket från den behandlande läkarens. 

– Om poängen stämmer överens underlättar det min slutliga bedömning. Om de inte gör det kan vi reda ut vad jag missuppfattat eller vad patienten egentligen menar, säger Anders Niméus.

Hopp för framtiden

För psykiatern är samtalet både diagnostik och en del av behandlingen. Skattningsskalan kan vara en god hjälp, men viktigast är alltid mötet med patienten. Den unge man som just lämnat psykakuten bär med sig ett recept på en ny, för honom troligen mer effektiv ångestdämpande medicin. 

– Det var ett bra samtal som underlättade mitt beslut. Jag tror att det också gav en sådan effekt att det kunde bära patienten i flera dagar innan det nya läkemedlet börjar verka, säger Niméus. 

För en erf aren psykiater fungerar skattningsskalor också som en mental checklista. Men man väger i lika hög grad in patientens kroppsspråk, ordval och kvaliteten på kontakten. MADRS, SUAS och andra skattningsskalor har blivit väldigt populära i den psykiatriska vården. 

Men för Anders Niméus är det viktigt att betona att de bara är ytterligare ett redskap i bedömningen. Hans unge patient hade höga självskattningspoäng. Trots det kunde samtalet utmynna i att han vågade återvända hem och att han kunde lova att inte skada sig själv. 

– Vi pratade mycket om hans ångest och hur han kan göra för att avleda den till dess att den nya medicinen börjar verka. Jag tror att vi gav honom hopp.

Text: PER LÄNGBY