Publicerad
Kategori: Funktionsnedsättningar
Nyckelord: ,

Visa faktaruta!

paralympics_i_rio_2016_x-smallIdag drar Paralympics igång i Rio. Den svenska truppens ansvarige läkare Jan Lexell, verksam vid Skånes universitetssjukhus och professor i rehabiliteringsmedicin vid Lunds universitet, åker dit med ny forskning i bagaget. I en nyligen publicerad studie uppger majoriteten av de intervjuade parasportarna att deras funktionsnedsättning ökar risken för skador. Och i höst sjösätts en unik långtidsregistrering av parasportares skador.

 – Tanken är att långtidsregistreringen sedan ska kunna ligga till grund för skadeförebyggande arbete – arbete som saknas idag, säger doktoranden och fysioterapeuten Kristina Fagher.

Nyligen publicerades en så kallad kvalitativ studie som Kristina Fagher varit med om att genomföra. Studien bygger på intervjuer med 18 skadedrabbade svenska elitidrottare med funktionsnedsättning. Resultatet visar att majoriteten av de intervjuade både anser att funktionsnedsättningen påverkar uppkomsten av skador och att en idrottsskada påverkar dem i hög grad i vardagen. Det är helt enkelt väldigt opraktiskt för en parasportare att drabbas av en idrottsskada, som någon av de intervjuade uttryckte det.

Jan Lexell och Kristna Fagher_foto Erik Skogh

Redo för Rio. Jan Lexells och Kristina Faghers forskning bedrivs i forskargruppen Rehabiliteringsmedicin vid Institutionen för hälsovetenskaper, Lunds universitet. Foto: Erik Skogh

Dessa utsagor ger Kristina Fagher och hennes handledare Jan Lexell nytt bränsle till att forska vidare på området. Ju mer de tar reda på, desto tydligare blir det att förebyggande program och träningsprogram behövs även för idrottare med funktionsnedsättning. För idrottare utan funktionsnedsättning finns det sedan länge sådana, och då finns det ändå i den gruppen troligen inte alls lika många faktorer som kan påverka skaderisken.

Registrering av skador börjar i höst

I slutet av oktober börjar långtidsregistreringen av skador, där Kristina Fagher kommer att följa nästan hundra parasportare på elitnivå. Varje vecka ska de kryssa i om de har varit sjuka, fått/haft någon skada, lidit av smärta, hur många timmar de har tränat, om de varit stressade/oroade och hur de har sovit. Allt enligt ett lättifyllt e-formulär som anpassats för att passa även den med synnedsättning eller intellektuell funktionsnedsättning.

– I den pilotstudie vi genomförde inför den stora registreringen noterades flera skador, sjukdomar och en hel del smärta. Och det var med 28 deltagare och under bara fyra veckor. På ett helt år kommer vi att få in väldigt många registreringar som kommer att berätta mycket mer för oss.

Jan Lexell fyller i:

– Ja, detta kommer att ge oss en helhetsbild där vi ser skadeläget i förhållande till träningsinsatsen.

Underlag till skadeförebyggande arbete

Mycket och hård träning upplevs öka risken för skador bland parasportarna, det framgick redan i den kvalitativa intervjustudien. Men för att stega närmare det skadeförebyggande arbetet krävs ännu mer hårdfakta.

– Det är där registreringen kommer in. När data registreras och vi ser mönstren, kan vi ta fram underlag för information, utbildning och annat skadeförebyggande arbete, säger Jan Lexell.

Han åker snart till sitt tredje Paralympics, nu i Rio. För Kristina Fagher blir det första gången, och hennes roll blir som fysioterapeut i det internationella medicinska teamet. Under tolv intensiva tävlingsdagar, med start den 7 september, kommer de att träffa parasportare på nära håll. Jan Lexell är dessutom medlem i den Internationella Paralympiska Kommitténs medicinska utskott, och kommer att följa den massregistrering som görs av de skador och sjukdomar som uppstår bland cirka 4500 deltagande idrottare. Men denna registrering berättar bara om läget just där och då – inte något om den träning och de fysiska och mentala utmaningar som omgärdar varje tävlandes vardag.

Går det redan nu att ha någon praktisk nytta, på plats i Rio, av det som er forskning visat så här långt?

 – All forskning leder i det korta perspektivet till ökad medvetenhet om ett problem. Det gör att vi förhoppningsvis redan nu kan se en minskad risk även om vi inte jobbar systematiskt förebyggande ännu.

Dessutom, säger Jan Lexell, är alla bättre förberedda nu än tidigare. Hela det medicinska teamet är mer införstådda med skaderiskerna.

– Och även jag blir bättre på att förstå hur idrottarna tänker och agerar före, under och efter en idrottsaktivitet.

Text: ERIKA SVANTESSON