Publicerad
Kategori: Diabetes, Vad forskar du om?

Visa faktaruta!

Proteinfosforylering heter en process när en fosfatgrupp sätts på ett protein vilket ger signaler som styr aktiviteten i en cell.

– Man kan säga att det är en funktion som kan sätta på och stänga av proteiner, säger Olga Göransson.

Kinaser är i sin tur en sorts enzymer som styr ”av-och-på-knappen”. I hela människans genom finns över 500 kinaser, vilket säger lite om deras betydelse. Olga Göransson tror därför att kinaserna är framtidens mål för läkemedel.

Olga Göransson leder forskargruppen Proteinfosforylering, vars arbete handlar om att kartlägga och studera rollen för olika kinas-nätverk i fettceller.

– Vi intresserar oss för hur hormoner och andra signaler utanför cellen kan tala med celler, och instruera celler att göra vissa saker; hur molekyler utanför en cell kan sätta på ett skeende inne i cellen, det är det vi jobbar med att ta reda på, berättar hon.

Med facit i hand är Olga Göranssons yrkesval och inriktning inte helt oväntat.

Viktiga kontakter

Hennes pappa, som är kirurg, hade själv disputerat på fettsyror och var kompis och gammal kurskamrat med professor Per Belfrage, som var den som gjorde metabolism i fettceller till ett etablerat forskningsområde i Lund. När Olga skulle göra sitt examensarbete på Naturvetarprogrammet på Lunds universitet fick hon genom sina kontakter göra det hos Per Belfrages före detta doktorand Eva Degerman.

Efter sin examen blev Olga Göransson antagen som doktorand hos Eva Degerman med Lena Stenson som biträdande handledare. Fettceller blev hennes område och hon jobbade med hur insulin reglerar ämnesomsättningen i fettceller. Fokus låg helt på kinaset PKB (”Proteinkinas B”).

– Det var jättespännande eftersom det kinaset senare visade sig vara helt kritiskt och viktigt för att insulin ska kunna förmedla sina effekter på upplagring av näringsämnen, både glukos och fett. Men det visste man inte då. Man visste jättelite om hur insulin talar med sina celler. Man visste över huvud taget lite om hur signalkedjan fungerar, säger hon.

Flygande start…

Olga Göransson fick en flygande start på sin forskarkarriär när hon som nybliven doktorand var med om en viktig upptäckt.

– När man sätter till insulin till fettceller så flyttar sig kinaset inifrån cellen ut till cellens yta, det sk plasmamembranet. Och det visade sig vara helt avgörande för att kinaset ska ta emot insulinsignalen och föra den vidare!

Upptäckten publicerades i Biochemical and Biophysical Research Communications och Olga valdes ut att hålla en ”oral presentation”, dvs ett föredrag, vid ett stort fetmamöte i Paris med nästan 3000 deltagare.

– Jag har aldrig hållit något föredrag inför en sån stor publik sedan dess. Det var minnesvärt, säger Olga Göransson.

Sedan rullade det på och 2003 disputerade hon på PKB och hur det regleras av insulin.

 … ledde till Skottland

Efter disputationen åkte Olga Göransson för att göra postdok-tjänst i Skottland. Där blev hon medarbetare till Dario Alessi, som tidigare gjort avgörande upptäckter, både vad det gäller PKB och andra molekylär i insulins signalkedja.

– Labbet i Skottland, ”Protein Phosphorylation Unit”, var jättefint. Jag ville fördjupa mig i proteinfosforylering och där jobbar man med olika aspekter av detta både inom cancer, diabetes, blodtryck, parkinson…

Under tiden i Skottland inträffade en annan milstolpe i hennes karriär.

– Det var när vi upptäckte att LKB1 är vad vi kallar ett ”master up-stream kinase”, dvs att samma kinas kunde reglera 14 andra. Innan dess kände man inte till ett endaste protein som det här kinaset kunde verka på eller reglera. Fynden publicerades i ”EMBO Journal” med Olga som andreförfattare, och har fått hundratals citeringar.

Men alla kan ha en dålig dag på jobbet…

– Jag minns en fruktansvärd dag på labbet när jag skulle rena upp ett protein. Jag hade odlat celler på stora plattor i tre veckor, säkert 150 plattor. Jag hade skrapat av alla cellerna och hållit på länge och var väl lite för trött, när det visade sig att det kommit in luft kolonnen, vilket det absolut inte får göra. ALLT blev förstört, säger hon och berättar hur hon med bävan berättade om misstaget för sin chef, Dario Alessi.

– Men han sa bara, ”Ja, ja, sånt händer, vi får odla nya celler…”

Ökända labbregler

Som forskargruppschef är det en erfarenhet som hon hoppas format hennes ledarskap.

– När det gäller att misslyckas så tror jag inte att mina doktorander är rädda för att tala om att något gått fel, eller att saker kostar.

Hon berättar också om ”Sir Philip’s ökända labbregler” på centret i Skottland, som dikterade vad som förväntades av medarbetarna.

– De angav hur mycket man förväntades arbeta, och det var inget skämt! Helst skulle man äta sin lunch framför datorn och läsa artiklar på kvällar och morgnar…

– På ett sätt tänkte jag att, ”Oj, sån ska jag aldrig bli,” men på ett annat plan har tiden i Skottland trots allt säkert präglat min ledarskapsstil och format mig som forskare och chef. Men att ställa höga krav är också en del av min personlighet. Och mina medarbetare jobbar hårt.

Väl tillbaka i Sverige kom hennes forskning att hamna inom diabetesområdet, vilket hon tycker är bra.

– Det är viktigt att det man gör kan leda till förbättrad förståelse eller ett bättre liv för människor. Det är också viktigt att kunna applicera grundforskning på något, och känna att den ingår i ett sammanhang. Inte minst för ens medarbetare.

Viktigt att tycka om sitt jobb

När det gäller sitt yrkesval har Olga Göransson även ärvt sin pappas livsfilosofi.

– Han sa att man ska välja ett yrke man tycker är riktigt roligt eftersom man ska gå dit varje dag. Det är viktigare än att man har bra betalt eller att det är enkelt.

– Jag lever med mitt arbete och tycker jobbet är jättekul. Det är aldrig tråkigt att gå hit.

Men med familj och två små barn räcker inte alltid tiden till.

– Det är mycket att sköta i livet, de på hemmaplan tycker ibland att det är lite mycket. Men jag tycker det är en fördel, en ynnest, att kunna styra över sin tid och att få jobba med något man tycker är roligt.

Måste finnas en kontinuitet

När Olga Göransson väntade sitt första barn och planerade sin föräldraledighet, blev hon förvånad över omgivningens reaktioner när hon deklarerade att hon bara tänkte vara hemma på heltid i en månad och att hennes man skulle vara hemma i ett år.

– Mitt jobb lämpar sig inte att vara borta från ett år i sträck, eftersom det måste finnas en kontinuitet. Men jag kan däremot vara ledig några månader då och då.

Efter första månaden började hon därför att arbeta så smått och efter ett tag jobbade hon tio till 20 procent.

– Det har fungerat fint eftersom jag har haft turen att ha personer i släkten som kan passa mina barn då och då, och jag har inte heller direkt prioriterat att amma, förklarar hon.

För egen del finns ingen fritid

Sin fritid lägger hon på barnen och i huset på Österlen, där familjen spenderar mycket tid tillsammans.

– För egen del finns ingen fritid. Var sak har sin tid. När jag var yngre var det mycket ridning. Jag hade egen häst fram till jag disputerade och har tävlat och tränat mycket, men den typen av hobby finns det knappast plats för nu. I stället pysslar jag mycket hemma. Vi har en stor lägenhet, som är något av ett livsprojekt att inreda…Är jag ledig kanske jag skruvar upp en hylla eller går på loppmarknaden på Södra Esplanaden i Lund. Sommarloppisarna på Österlen är ju också toppen!

När barnen bli lite äldre ser Olga Göransson också fram emot att resa med familjen.

– Dykning är något som jag och min sambo gillar, vi har gjort många dykresor. Bland annat till Thailand och Mozambique där vi såg valhajar. Filippinerna och Indonesien vill jag åka till när barnen blir tillräckligt gamla. Det ser jag fram emot, säger hon.

Text & foto: SARA LIEDHOLM 

Tidigare publicerad på Diabetesportalen, Lunds universitet, 12 april 2013.