Smal lika med lycklig? Podd 2025-12-05
Bland barn och ungdomar lever var femte idag med övervikt eller obesitas, fetma. Obesitas räknas som en kronisk sjukdom men ändå är stigmat runt det fortfarande stort.
Många barn och ungdomar som lever med övervikt mår psykiskt dåligt och tror att om de bara lyckades bli smala så skulle de bli lyckligare. Riktigt så enkelt är det inte.
Jenny Loftrup: För att prata om barns och ungdomars övervikt har vi bjudit in Kajsa Järvholm till studion.
Välkommen!
Kajsa Järvholm: Tack så mycket.
Jenny Loftrup: Du är psykolog och forskar på barnobesitas vid Lunds universitet och Skånes universitetssjukhus. Det är roligt att ha dig här.
Kajsa Järvholm: Tack för att jag fick komma. Jätteroligt att vara här.
Jenny Loftrup: När barnen är så där riktigt små, så blir man jätteglad, man gillar ju när de äter och när de växer. Man får beröm på BVC, Barnavårdscentralen när de har gått upp i vikt.
Det ligger väldigt djupt i vår föräldrakänsla att man vill ge sina barn tillräckligt med mat. Men när ska man dra öronen åt sig och tänka att nu har det nog blivit lite för mycket?
Kajsa Järvholm: Ja, det är ju en jättebra fråga och tänker jag någonting som är svårt för de flesta att hänga med i.
För precis som du säger, tittar man när barn är riktigt små, under de två första åren. Då handlar ju väldigt mycket om tillväxt och att man ska växa tillräckligt. Föräldrar som har barn då som växer som de ska och äter mycket kan ju känna sig väldigt nöjda och lugna.
Sen när man kommer tillbaka till BVC några år senare så får man plötsligt det motsatta budskapet. Kanske att barnet har ökat för snabbt i vikt mot vad det har vuxit på längden och att det är på väg att utveckla övervikt eller obesitas.
Att hänga med i det här att ja, först tittar vi så att man växer tillräckligt och ganska snabbt kommer man in på att man inte ska bli alldeles för tung.
Så jag förstår att det är förvirrande för många och samtidigt är det ju en väldigt viktig fråga att lyfta och att adressera tidigt.
Jenny Loftrup: Och varför är det så viktigt att få tidig hjälp om ett barn börjar väga för mycket.
Kajsa Järvholm: Det är för att vi vet att är det någon gång i livet det faktiskt går att göra någonting åt att man väger för mycket. Så är det just under småbarnsåren fram till puberteten.
Tittar vi på de studier som finns så är det då som man kan gå från övervikt obesitas till normalvikt.
Jenny Loftrup: Jag menar om man börjar gå upp i tonåren och man går upp ett antal kilon. Det är väl så klart att man kan göra något åt det?
Kajsa Järvholm: Ja men absolut. Det kan man visst göra. Det är inte så att man ska känna sig uppgiven för att man inte har gjort någonting när barnet har varit litet.
Utan det är att vi ser att, ja men det är då, om man tittar på gruppnivå. Det är då flest lyckas vända viktutvecklingen.
Men sen är det inte alla som har utvecklat obesitas redan under småbarnsåren utan kanske gör det senare i livet. Då är det så klart lönt att ta tag i det senare.
Men det som kan vara bra att komma ihåg är att det verkar finnas just ett möjlighetsfönster där, under barnåren. Eftersom frågan är så känslig och laddad så är det väldigt lätt att missa det möjlighetsfönstret.
Jenny Loftrup: Så då finns det liksom ett fönster då under barndomen att ta tag i detta. Men om man har ett litet barn som inte lider alls av sin övervikt. Kan det inte då bli att man gör en grej av det genom att gå till doktorn och så få höra att man väger för mycket och äter för mycket?
Kajsa Järvholm: Man behöver ju inte göra så stor grej av det, tänker vi. Utan man kan göra väldigt mycket åt barns vikt när de är små som egentligen inte barnet själv behöver vara så involverat i. Eller som inte kräver särskilt mycket läkarbesök, eller så.
Utan det handlar ju om att man ser att ett barn ökar väsentligen snabbare på vikten än vad det växer på längden. Så kan man se finns det någonting, några saker som vi kan ändra i det som barnet äter eller dricker till exempel. Som skulle göra att den snabba viktaccelerationen stannar av.
Och det är inte ens säkert att det är någonting som barnet behöver vara medveten om att man gör. Det kan handla om att byta ut olika produkter hemma. Kanske minska portionerna lite.
Men det är också ett sådant, tänker jag, viktigt budskap att skicka med. Att det finns ingen forskning som tyder på att det skulle vara skadligt för barnets psykiska hälsa att gå i professionellt ledd viktbehandling. Utan det man ser är snarare en minskad risk för till exempel ätstörningar över tid. Det gäller inte bara de yngre barnen utan det gäller också tonåringarna.
Jenny Loftrup: Vad är det då man ska göra? Du sa byta ut produkterna. Är det då att byta ut snabba kolhydrater mot fullkornsprodukter? Eller vad är det du tänker på?
Kajsa Järvholm: Ja, egentligen kan man säga att det som man jobbar med när man jobbar med kostbehandling vid obesitas. Det är ju vare sig det är barn eller ungdomar eller vuxna egentligen väldigt mycket att försöka få människor att äta så liksom nära de här rekommendationerna vi har, som möjligt. Så det vi rekommenderar för de barnen är egentligen någonting som är hälsosamt för alla. Men det är ännu viktigare för de här barnen som har en känslig kropp och som har lätt för att gå upp i vikt.
Jenny Loftrup: Ändrar man på allting direkt eller tar man en förändring i taget? Hur jobbar ni?
Kajsa Järvholm: Vi jobbar ju mycket med en till två förändringar åt gången. För det är meningen att det här ska bli en del av livsstilen. Och det vet alla människor som försöker förändra jättemycket på en gång att det kanske fungerar kortsiktigt och man får stor effekt men man orkar väldigt sällan hålla i det i längden.
Så i stället att man börjar med att göra en till två förändringar som man vet att, ja det här är bra förändringar. Så väljer man de förändringar som man själv tycker är de lättaste. Man börjar med dem. Sen ser man, behöver man göra ytterligare förändringar eller var det tillräckligt, det som man förändrade.
Jenny Loftrup: Kan du ger något exempel på förändringar?
Kajsa Järvholm: Ja, typiska förändringar kan ju vara sådant just att man byter ut produkter. Då är liksom rekommendationen att man byter till nyckelhålsmärkta produkter. Till exempel att man byter till lättmjölk. Portionsstorleken är väldigt bra att försöka jobba med.
Det vi ser, det som också är så svårt tänker jag med det här med övervikt och små barn. Det är ju att väldigt många har en föreställning om att personer som utvecklar övervikt har gjort det genom att äta väldigt mycket ohälsosam mat. Det har sällan små barn med obesitas gjort. Utan det handlar om barn som har en väldigt stor aptit. Så det har ätit mycket av den vanliga hälsosamma maten. Till exempel maten på förskolan, maten hemma. Och så vidare. Så att där handlar det väldigt mycket om att, kan man begränsa portionen? Hur många köttbullar är lagom för en femåring att äta till exempel. Och är man mer hungrig än så att man sen då fyller på med grönsaker, knäckebröd och så vidare.
Att det vet man och det lär vi oss mer och mer om att det som är den stora skillnaden är ju det här. Hur ser aptiten ut? Att den är så olika. Vissa barn har jättelätt för att känna att ja men det här var lagom mycket. Medan andra har svårt att känna den här mättnadssignalen. Och då lever vi ju i ett samhälle som är väldigt svårt.
Jenny Loftrup: För att det är mat överallt? Som är tillgängligt?
Kajsa Järvholm: Ja.
Jenny Loftrup: Men det här med att man har stor aptit eller stor hunger. Är det ärftligt? Eller handlar det om matvanor?
Kajsa Järvholm: Jo. Det verkar vara ärftligt. Att det är något, att det är som ett drag man har med sig väldigt tidigt. Och vi ser ju att det här med obesitas det finns en stor genetisk komponent i det. En av de genetiska komponenterna tänker man ju är just det här, hur ser aptiten ut? Hur tydliga hungers- och mättnadssignaler har man?
Jenny Loftrup: Hur vet man att det är ärftligt?
Kajsa Järvholm: Det har man gjort många forskningsstudier på sen länge. Bland annat har man tittat på enäggstvillingar som har blivit bortadopterade till olika familjer. Då ser man att om man följer deras vikt över tid så kommer de här enäggstvillingarna att väga väldigt likt varandra. Även om de har vuxit upp i olika miljöer.
Och också som den här studien där man ser att barn som har blivit bortadopterade väger mer likt sina biologiska föräldrar än de föräldrar som man har vuxit upp tillsammans med.
Det är ju tydliga signaler om att det finns en stark genetisk komponent.
Jenny Loftrup: Så om man är adoptivbarn så korrelerar ditt BMI, Body mass index, mycket mer till dina biologiska föräldrar än till dina adoptivföräldrar. Som du ju ändå har delat matvanor med?
Kajsa Järvholm: Precis så är det.
Jenny Loftrup: Det låter ju lite hopplöst också. För spelar matvanorna så stor roll då?
Kajsa Järvholm: Ja, men det är ju det de ändå gör. Det vill säga alla hade ju samma genetik om det bara går några generationer tillbaka. Men då fanns det inte den här miljön, med ett sådant överflöd av tillgång till mat hela tiden.
Man har sett att barnen som har det här allra, allra starkaste aptitdrivet är ju de som påverkas mest av att det finns en väldigt stor tillgång. Tar mat flera gånger. Att det finns så mycket som är lockande att handla. Medans vissa som inte alls har det här stora aptitdrivet påverkas ju inte alls så mycket av miljön idag.
Jenny Loftrup: Men är det också så att vissa har en mer känslig kropp som är bättre på att spara energi, eller spara kalorier. Alltså att två personer kan äta lika mycket och den ena blir överviktig och den andra inte.
Kajsa Järvholm: Jag ska säga att härom tvistar de lärde. Vissa menar ju att nej det är liksom samma för alla. Men andra säger att det är just det här att vi tar upp energin på olika sätt.
Jenny Loftrup: Vilken roll spelar föräldrarna då när ett barn har övervikt. Du jobbar ju på obesitaskliniken här i Malmö. Vilken roll har föräldrarna?
Kajsa Järvholm: Ja men föräldrarna har ju en jättestor roll i att stötta och hjälpa sitt barn eller sin ungdom i det här. Att tänka att det här är… just ha den här förståelsen att det här är en sjukdom. Det här är ingenting som barnet har valt. Det här är ingenting som någon har gjort fel.
Utan det handlar om ett tillstånd där barnet behöver mycket hjälp och stöd från föräldrar och andra vuxna i omgivningen. Att just inte lämna till exempel en tonåring ensam med att försöka reglera sin vikt. Utan att tänka att nä men det här är som andra bekymmer man kan ha. Att då får man hjälp från omgivningen och ser till att man äter på ett sätt som passar sin kropp.
Jenny Loftrup: Det är också vanligt med psykisk ohälsa hos barn och ungdomar med övervikt eller obesitas. Hur uppstår den här psykiska ohälsan?
Kajsa Järvholm: Det är också en sådan där bra fråga som det inte finns något jättedefinitivt svar på. Dels är det viktigt att komma ihåg att både obesitas och psykisk ohälsa är två väldigt vanliga tillstånd. Och två tillstånd just som hos unga har ökat mycket under de senaste decennierna.
Sen så funderar man ju mycket på, finns det ett orsakssamband mellan obesitas och psykisk ohälsa? Och hur ser det orsakssambandet i så fall ut? Det finns ju studier som pekar på orsakssamband åt båda hållen. Det vill säga att vi ser att barn med psykisk ohälsa har en ökad risk att öka snabbare i vikt än andra barn och ungdomar. Men också tvärtom att de som har obesitas har sen på sikt högre risk att utveckla psykisk ohälsa.
Sen finns det också ytterligare teorier som handlar om att det är någon annan bakomliggande faktor som driver på både den ökade förekomsten av obesitas och psykisk ohälsa. Till exempel att vi sover på ett annat sätt än vad vi gör idag, stress, inflammation och så vidare.
Jenny Loftrup: Sover på ett annat sätt? Alltså sover mindre?
Kajsa Järvholm: Sover mindre ja precis. Vi sover sämre.
Jenny Loftrup: Men hur vanligt är det med mobbning vid svår obesitas?
Kajsa Järvholm: Det är väldigt vanligt tyvärr, med mobbning vid svår obesitas. Men det är ett bekymmer som inte lyfts upp särskilt mycket.
Tittar man på internationell forskning och ser vad uppger barn att de blir retade och mobbade för i skolan. Så är övervikt obesitas den absolut vanligaste orsaken.
Men tittar man i olika rapporter där man beskriver tillståndet kring mobbning och så i Sverige. Så lyfts det här med övervikt och obesitas väldigt sällan fram. Men det är vanligt och det skadar ju de här barnen jätte, jättemycket.
Jenny Loftrup: Hjärnan är ju väldigt formbar i unga år. Så om man då får höra elaka kommentarer om sin kropp, kanske dagligen. Så är det ju stor risk att det sätter sig på självkänslan och man kanske utvecklar depression?
Men om man blir deprimerad när man är ung. Är det svårare att göra sig av med den depressionen sen eller?
Kajsa Järvholm: Det man vet är ju att väldigt många former av psykisk ohälsa debuterar ju ganska tidigt i livet. Så att kommer man någon gång i livet att utveckla och bli deprimerad. Så många av dem har ju sin första episod, eller vad man ska kalla det, under tonåren eller unga vuxen-år.
Sen ska inte jag säga att jag vet exakt att, ja men det är mycket svårare att behandla en depression som man har fått under tonåren, kontra någon man har fått som vuxen.
Jenny Loftrup: Om man som barn eller tonåring har vuxit upp med mobbning och elaka kommentarer. Man har helt enkelt varit i en otrygg miljö under kanske flera år. Hur kommer det att påverka en socialt längre fram?
Kajsa Järvholm: Jag tänker att det påverkar en socialt väldigt mycket. Man får ju med sig en erfarenhet under liksom väldigt, som vi som psykologer kallar för formativa år, eller liksom väldigt viktiga år under utvecklingen. Där man får en erfarenhet av att andra människor inte är snälla mot mig. Min kropp duger inte. Det är någonting som är fel på mig. Det är därför som jag blir utsatt för det här.
Så att det får ju väldigt stora konsekvenser för barn och ungdomar som blir utsatta för mobbning.
Jenny Loftrup: Men finns det någonting som vuxna kan göra? Jag menar tränare, lärare eller andra vuxna runt barnet? Vad kan vi göra för att stötta?
Kajsa Järvholm: Tänker man just vid mobbning, så tänker jag att det allra, allra viktigaste det är att man ser det och att man försöker ingripa när man ser det! Och att man inte accepterar det!
Att man inte, det finns en jättekonstig föreställning som handlar om att om någon vore taskig mot någon med övervikt, så skulle det göra det lättare för personen att få den att gå ner i vikt. Dels är det ju ett så dåligt argument bara i sig. Vi skulle aldrig tänka så om annan mobbning. Att det skulle kunna vara lite bra för det händer liksom att personen ändrar på sig. Plus att det finns ju inte heller något som helst stöd i forskningen för att det skulle vara så. Utan man ser ju att det får också negativa konsekvenser för den fysiska hälsan. Att man får svårare att jobba med sin vikt, när man har varit utsatt.
Jenny Loftrup: Och om man går tillbaka till vikten då. Det här med fysisk aktivitet. Hur viktigt är det?
Kajsa Järvholm: Fysisk aktivitet är oerhört viktig för hälsan och för välbefinnandet. Sen om man bara går in och tittar på det här hur påverkar man sitt BMI? Då vet vi att förändringar som man gör kring det man äter och dricker, har större effekt.
Men jag tänker… tänker vi liksom… som psykolog så är jag ju mycket mer fokusera på barnets hela, både fysiska och psykiska hälsa och välmående. Och där är ju fysisk aktivitet otroligt viktig. Också för att det ger liksom rörelseglädje, delaktighet. Det blir mer en känsla av vad kroppen kan göra. Att man kan göra roliga saker med kroppen, än mer det här destruktiva fokuserandet på hur ser kroppen ut? Passar kroppen in? Och så vidare.
Jenny Loftrup: Du har ju gjort en studie på femtonhundra ungdomar som har gjort en operation, gastric by pass, för att gå ner i vikt. På vilket sätt hjälper den här operationen deras fysiska hälsa?
Kajsa Järvholm: Operationer för obesitas är ju idag den mest effektiva behandlingen som finns. Det är den mest beforskade behandlingen vi har idag som ger långsiktig och bibehållen viktminskning.
Och i och med det så ser man ju också att den har många hälsofördelar. Man får mindre risk för hjärtochkärlsjukdom, andra metabola tillstånd. Minskad risk för förtida död, och så vidare. Och det som många som har gjort operationen märker tydligast i sin vardag, är ju sånt som att det är lättare att röra sig, man har mindre ont i kroppen. Många uppger ju då att man sover bättre, för man kanske snarkar mindre på natten. Många vardagliga saker kan bli lite lättare om man får en mindre kropp så man får plats på olika ställen och så.
Jenny Loftrup: Men många unga med övervikt mår ju också psykiskt dåligt. Så hoppa man då att den här viktminskningsoperationen också ska göra att man blir lycklig. Tyvärr så stämde det inte riktigt med resultatet på din studie?
Kajsa Järvholm: Nej det är någonting som vi har sett och som man också har sett i många andra studier. Att det finns ju just kring det här med viktminskning en föreställning om att om man går ner i vikt, så ska man också må psykiskt väldigt mycket bättre. Det vi har sett och som man också har sett i andra studier, är ju att det finns en kortsiktig effekt. Att följer man människor som har genomgått de här operationerna under det första året. Så rapporterar de mindre psykiska besvär än vad de gjorde innan operationen.
Jenny Loftrup: Så då har det hänt någonting och då känner man sig gladare. Då känner man nu rasar vikten och jag är på väg någonstans? Men vad händer sen?
Kajsa Järvholm: Ja.
Tittar man på lång sikt så ser man att man ser en återgång till situationen såsom den var innan. Så att man mår ungefär så som man gjorde innan operationen. Sedan får man ju säga att det här är ju studier på gruppnivå där vi kan titta liksom, ja men hur mycket bekymmer till exempel med symtom på depression skattar den här gruppen innan? Så genomgår man operationen och så ser man, ja men hur mycket symtom skattar man? Eller hur mycket behov av behandling har man efteråt?
Sen finns det så klart människor på individnivå som inte visar det här mönstret. Utan de kanske upplever att, ja men jag känner mig jättemycket lyckligare på lång sikt. Eller jag känner mig mindre deprimerad på lång sikt efter det här. De finns så klart också. Och de hörs ju lite mer än de andra, eftersom de stämmer någonstans med den bilden och förväntan som många har.
Men tittar man på vad är det vanligaste utfallet? Vad ska vi inom vården, hur ska vi gissa att det går för patienterna? Så ska vi tänka att, nä men det här, har man psykisk ohälsa innan man går ner i vikt, så har man troligen kvarstående behov av behandling för den också efter operationen.
Jenny Loftrup: Men varför dröjer sig då depression som är det vanligaste, varför dröjer det sig kvar?
Kajsa Järvholm: Ja, för att depression kanske inte alls har så mycket med vikt att göra som vi tror. Att de två är inte kopplade på det sättet som vi förväntade oss. Så att om vi går in och skruvar på en variabel som inte har med något annat att göra, så blir det inte så påverkar.
Så att vikten påverkar inte känsla av depression eller ångest så mycket som vi har en föreställning om att det ska göra.
Jenny Loftrup: Men det måste ju finnas någon lösning då. Vad gör man då för att må bra? Fysiskt och psykiskt?
Kajsa Järvholm: Det handlar väl faktiskt om att titta på… ja men min fysiska hälsa då. Liksom vården ska stötta till att man får den mest effektiva behandlingen. Och den behandling som passar individen bäst. Som hjälper vikten då.
Har man en psykisk ohälsa så är det viktigt att vården stöttar till att man får den behandling för depression, om man nu har det, som hjälper bäst. Och handlar det om att man behöver någon psykoterapeutisk behandling, till exempel KBT kognitiv beteendeterapi. Eller är det så att man behöver läkemedelsbehandling. Eller en kombination av behandlingar.
Men att man inte tror att en behandling som inte har effekt på den psykiska hälsan, ska ha det. Och det är det som gör också tänker jag, att man väntar för länge. Och då vet vi också att ju längre man lever med psykisk ohälsa, desto svårare kan det vara att komma ur det. Och desto mer negativa konsekvenser kan det få för vardagslivet.
Jenny Loftrup: Det är ju långa köer till Bup, barn och ungdomspsykiatri? Hur ska man prioritera den här gruppen då?
Kajsa Järvholm: Ja så är det ju tyvärr att det är ju jättelånga väntetider på vård för olika former av psykisk ohälsa. Men där tänker jag att det handlar ju om att… Ja vi behöver hitta sätt i vården att kunna möta det här behovet på ett bra och effektivt sätt. Och att också att man tar hjälp tidigt så att man har god chans att det inte ska bli så långvarigt.
Jenny Loftrup: Här kanske då föräldrar och andra vuxna har en uppgift att försöka upptäcka den här depressionen i tid?
Kajsa Järvholm: Absolut. Och också hjälpa tänker jag. För att det är väldigt lätt att man som ungdom tänker. För de är ju också extremt exponerade till exempel på sociala medier, för olika budskap som handlar om att om, ja men bara du förändrar ditt utseende kommer du att känna dig mycket gladare och så vidare. Att vi i vuxenvärlden kan förhålla oss kritiska till det och inte gå med på att så är det. Utan att säga att, ja men om det är så här du känner, så kanske det inte är viktnedgång som ger det mest effektiva sättet att komma vidare med det här. Utan det finns ju faktiskt annan hjälp.
Men det tänker jag som är svårt för många med obesitas är ju att både liksom anhöriga och professionella kan ibland ha svårt att se bortom vikten. Att den blir så tydlig så att man tänker att den har med allt att göra fast den kanske inte har det.
Så ibland träffar man inom obesitasvården, patienter som kommer till oss för att prata om något helt annat. För de kan säga så här, ja men ni är de enda som inte bara vill prata om min vikt. Utan som faktiskt undrar hur jag faktiskt mår.
Jenny Loftrup: Om du skulle skicka med något råd till föräldrar med överviktiga barn eller tonåringar. Vad skulle det vara?
Kajsa Järvholm: Ja men hjälpa barnet och också själv försöka ha en realistisk bild av vilka av barnets bekymmer har med vikten att göra? Och vilka av barnets bekymmer har ingenting med vikten att göra? Och att dem som inte har med vikten att göra – att man faktiskt försöker hitta saker som hjälper mot det. Och att inte gå in och tänka att en effektiv viktbehandling ska lösa allting.
Jenny Loftrup: Nu börjar det bli lite dags att avrunda här. Men har du några praktiska råd? Hur kan man peppa och stärka det positivt. Försöka boosta det på något sätt?
Kajsa Järvholm: Ja, men absolut. Men då tänker jag lite tillbaka på som vi pratade om förut. Det här med fysisk aktivitet. Att hitta liksom det roliga. Roliga, lustfyllda fysiska aktiviteter som barnet tycker om att göra. Som inte handlar om att nu ska du gå på den här träningen för att det är bra för din vikt. Utan mer att nu ska vi hitta något roligt att göra. Det kan vara vad som helst. Det kan vara, liksom men när man känner det så, åh här hjälper kroppen mig att kunna göra det jag vill. Det kan vara att spela teater, eller på lekplatsen. Vad som helst.
Sen tänker jag också att alla behöver jättemycket hjälp i dagens samhälle att förhålla sig kritiska till media och framförallt sociala media. Vad är det för budskap man får där?
Jenny Loftrup: Ska man liksom in och ha koll på vad de tittar på, på sociala medier?
Kajsa Järvholm: Ja, man kan ju försöka. Det är ju en svår uppgift för föräldrar idag att göra det. Men att åtminstone vara också en motpol och försöka höra lite grann, ja men vad är det man kollar på? Det här att liksom ägna jättemycket tid åt utseendefixerad media, verkar ingen må bra av oavsett vikt. Så att om man kan vara med och påverka där så är det bra, tänker jag.
Sen också tänka att man inte ska hålla på att uttala sig kritiskt om andra människors kroppar och utseende. Inte heller sitt eget, vilket också kan vara jättesvårt för många. För vi är liksom så tränade i att titta självkritiskt på våra egna kroppar och kommentera den negativt. Och kommentera andras personers utseende. Man ska försöka hålla sig från det och tänka att nej det leder ingen vart.
Jenny Loftrup: Och att inte prata om dieter utan kanske i stället prata positivt om sin kropp? Att man är stark och…?
Kajsa Järvholm: Ja. Precis. Vi använder ofta uttrycket pigg och frisk och stark. Att det är liksom det man ska… och inte heller det här att mat är farligt eller att man får inte vara sugen på mat eller längta efter mat. Utan man är sugen ibland och man är hungrig ibland. Det är inte farligt att vara hungrig och sugen. Men det betyder inte att man kan äta allting alltid. Utan liksom också försöka ha ett avslappnat förhållande till det. Och där kan man ju säga just att där upplever många det mycket enklare att tänka att, ja men vill man inte att barnet ska äta kakor flera dagar i veckan så är det absolut bästa sättet att låta bli att ha kakor hemma än att ha kakor hemma och sedan ha en pågående debatt hela tiden. Får man lov att äta kakor idag eller får man inte lova att äta kakor idag.
Det vet man också att även om barnet skulle kunna stå emot så tar det mycket kognitiv energi att behöva liksom tänka okej kakorna ligger här men jag ska inte äta dem. Så just sådant. Men verkligen tillrättalägga miljön. Så att det man vill att barn ska göra mycket, att det är enkelt. Och det man inte kanske vill att de ska göra så ofta, att göra det mer oåtkomligt.
Jenny Loftrup: Det låter ju väldigt sunt för både vuxna och för barn.
Du pratade innan att man skulle skilja på det dåliga måendet och övervikten. Men det här med dåligt mående det är ju något som också föräldrar tycker är jobbigt. Om man märker att ens barn är ledset. Men hur ska man närma sig?
Kajsa Järvholm: Ja att det kan ju vara olika för olika barn tänker jag. Hur man ska närma sig.
Men en del barn gillar ju att prata om hur man känner sig och då kan man erbjuda att hjälpa till med det. Mycket handlar om att, ja men är man ledsen kanske man har svårt att komma igång att göra några saker. Att då kanske man behöver vara extra mycket där som förälder och hjälpa till att få igång. Liksom att nä men nu gör vi det här, det känns motigt och kliva upp nu och göra detta, men vi gör det i alla fall. För jag vet att du kommer att tycka det är roligt när du väl är igång.
Så lyssna av barnet tänker jag och se, vad kan hjälpa det här barnet? Och också känner man att barnet behöver någon att prata med. Så tycker en hel del unga att det är lättare att prata med någon utanför familjen. Finns det någon kurator på skolan man kan prata med? Det finns också jättemycket sånt som chattfunktioner nu. Kan man chatta med någon på ungdomsmottagningen, online eller någonting sånt. Men också att erbjuda att jag är här och lyssnar om du vill. Men också då hjälpa till att få vardagen att fungera så långt som möjligt.
Jenny Loftrup: Vad är det för forskning som du vill göra nu som kan leda framåt?
Kajsa Järvholm: Just nu har jag startat upp ett projekt som handlar om just barnobesitas och mobbning. För det är ett så otroligt stort problem som inte är synligt och som inte kommer fram. Och jag vet att ska man få genomslag för olika frågor då behöver vi också ha forskning i bakgrunden. Som visar hur vanligt problemet är och vad det har för konsekvenser. Så just nu känner jag om jag tittar på liksom de olika forskningsprojekten som jag driver. Så känner jag det är ett sånt där jag tänker att det här kan göra stor skillnad.
Sen håller vi också på med ett projekt där vi undersöker det här med ätstörningar i samband med obesitas. För det är också något sådant som patienten vittnar om att de tycker att vården tar inte det riktigt på allvar. Att obesitasvården och ätstörningsvården är för uppdelade mellan varandra.
Jenny Loftrup: Menar du då att man upptäcker anorexia om någon blir väldigt smal men om någon hetsäter eller så och är överviktig då upptäcker man inte att barnet har ätstörning?
Kajsa Järvholm: Precis. Och där kan man säga som lugnande till föräldrar, att dels ätstörningar hos barn med obesitas är väldigt ovanligt under barndomsåren. De problematiska ätmönster man ser då, handlar framförallt om att barnet har en väldigt stor aptit. Och det är inte det som är en ätstörning.
Utan de flesta med obesitas som också har en ätstörning, är antingen äldre tonåringar eller vuxna. Sen är det också jättesvårt för oss som jobbar i vården, vad är en del av att man har obesitas så att det påverkar aptiten och vad är så mycket ett problematiskt ätande så att det kan klassificeras som en ätstörning? Men det adresserar man alldeles för lite i svensk obesitasvård idag. Så det är vi en grupp forskare som, och där vi också samarbetar med patientföreningarna för patienter med obesitas och för ätstörningar. För att se, hur ska vi kunna adressera den här frågan, i obesitasvården, på ett bra sätt? Och för de patienter som både har obesitas och hetsätningsstörning, hur ska vi kunna erbjuda dem en evidensbaserad behandling? Så det är också ett sådant projekt där jag tänker att det här kommer att göra stor skillnad för patienter och i vården i närtid.
Jenny Loftrup: Det låter ju ganska deprimerande att det pågår mycket mobbning just vid övervikt. Samtidigt som man säger att obesitas är en kronisk sjukdom. Sista frågan – hur vill du att samhället ska förändras?
Kajsa Järvholm: Jag önskar verkligen att samhället hade slutat tänka att det här med vikten är ett individuellt val som personer har gjort. Utan att vi ser att det här är en kronisk och komplex sjukdom.
Vad är det för miljö vi lever i som gör att så många utvecklar sjukdomen obesitas? Vad kan vi göra på gruppnivå tillsammans för att minska den här trenden?
Och sen inte försöka skuld- och skambelägga individer med obesitas. Utan att faktiskt –om man lyssnar på barn med obesitas och frågar, ja men vad vill du? Och också frågar vuxna patienter. Så säger de: att jag ska få bli behandlad som vilken annan människa som helst och inte bara utifrån min vikt. Så det tänker jag är väl det absolut viktigaste andra människor kan göra.
Jenny Loftrup: Det tycker jag var fina slutord och den som sa det var Kajsa Järvholm, psykolog som forskar på barnobesitas vid Lunds universitet och Skånes universitetssjukhus.
Vill ni höra fler poddar eller läsa artiklar om forskning och hälsa, så hittar ni det på vår sajt www.vetenskaphalsa.se Jag tror att detta var podd nummer 108, så det finns mycket att välja bland.
Själv heter jag Jenny Loftrup och ljudtekniker idag är Patrik Jävert.
Tack så hemskt mycket för att du ville komma hit idag Kajsa!
Kajsa Järvholm: Tack så jättemycket för att jag fick komma.
