Jag för handen ned i fickan på min jacka. Handens fingrar famlar sig fram i mörkret, glider över sakerna jag har lagt där. Utan att behöva plocka upp och titta på varje sak vet jag när jag fångar mina nycklar. De avlånga formerna med sina taggiga marginaler, den kalla metallen vars ena avslut omsluts av plast, nyckelringens spiral som binder allt samman. Jag ser utan ögon. Hur lyckas jag med det?
För att vi ska kunna förstå hur vi med hudens känsel utforskar och förstår världen börjar vår resa i huden. Huden, som är vårt största organ, omsluter oss och skyddar oss från omgivningen. Denna mjuka, men tåliga yta är fylld av känselceller som reagerar på olika former av tryck. Ett av våra mest känsliga områden på kroppen är fingertopparna, där en enskild fingerblomma kan innehålla över tio tusen känselceller.
När vi rör fingrarna över ett objekt, såsom ett par nycklar i en ficka, förvrängs huden av trycket och känselcellerna skickar information om vad de upplever vidare in i nervsystemet. Nervsystemet hos en människa består av cirka 85 miljarder nervceller och mellan dessa finns det fler kontakter än det finns stjärnor i vår galax. Många forskare har länge trott att informationen som känselcellerna skickar in i detta otroliga nätverk har skickats i sin rudimentära och isolerade form upp till ett specifikt område i storhjärnans yttre bark. Detta område kallas för den primära känselbarken. Man har också trott att när informationen från de enskilda känselcellerna väl har nått detta speciella område har de isolerade bitarna successivt sammanfogats till en allt mer sammansatt helhet. Varje steg taget i olika delar av storhjärnans bark, och den slutgiltiga förståelsen av att det är en nyckel du berör, har man trott skett ute i tinningloben.
Nytt om hur känselsignaler sprider sig
Nya studier på hur beröringsinformation flödar i nervsystemet pekar dock i en ny riktning. Redan djupt in i nervsystemet, långt innan beröringsinformationen nått storhjärnan, sammanfogas informationen från känselcellerna till sammanhängande beskrivningar av vad fingrarna berör. Beskrivningar skickas sedan vidare till storhjärnan där enskilda hjärnceller tolkar informationen och kan ofta med hög säkerhet berätta vad fingret berör. Överraskande gäller detta inte enbart hjärnceller i den speciella primära känselbarken i hjärnan, utan förmågan att särskilja vad fingret berör ter sig finns hos alla hjärnceller oavsett var någonstans i storhjärnans yttre bark de befinner sig. Till och med i synbarken, den del av hjärnan som man trott endast bearbetar information från ögonen, reagerar hjärncellerna på känselupplevelser. Att även dessa hjärnceller kan involveras i bearbetandet av beröring öppnar upp för möjligheten att ytterligare aspekter av hjärnans erfarenheter kan färga våra upplevelser.
Kan ge proteser med känsel
Således, när vi låter fingrarna glida över våra nycklar i fickans dunkel och nästan kan se dem framför oss kanske kan förklaras av dessa nya fynd. Sammanhängande information från känselcellerna i huden sprider sig i hela storhjärnan, där varje hjärncell kan berätta ur sitt perspektiv vad vi upplever.
Denna kunskap om hur beröringsinformation sprider sig i nervsystemets otroliga nätverk ger ny insikt i nervsystemets fantastiska komplexitet. Förhoppningen är att denna ökade förståelse skall kunna förbättra vården av de som drabbas av skador i hjärnan, samt hjälpa till i utvecklingen av proteser med konstgjord känsel så att vi alla kan fortsätta se och uppleva världen med hjälp av beröring.
Text: JONAS ENANDER
