Ta med hela patienten i bedömningen och fokusera inte bara på röntgenbilden och personnumret. Det är en av slutsatserna i en ny avhandling från Lunds universitet av Linnea Arvidsson, där hon menar att vården behöver bli bättre på skräddarsy behandling av handledsfrakturer även till de allra äldsta.
Varje år bryter 20 000 svenskar handleden. Det är den vanligaste frakturen hos vuxna, där de två främsta riskfaktorerna är hög ålder och kvinnligt kön. Frakturen uppstår oftast för att man ramlar i hemmet och försöker ta emot sig i fallet, vilket medför att handleden utsätts för stor kraft. Samtidigt är kopplingen till benskörhet (osteoporos) stark. Varannan kvinna och var fjärde man kommer någon gång i livet drabbas av en osteoporosrelaterad fraktur.
– De flesta, oavsett ålder, som får en handledsfraktur blir bra. Men en fjärdedel över 65 år har en klart sämre prognos. De riskerar att få svag greppstyrka, sämre rörlighet och rotation vilket gör att de har svårigheter att klara vardagliga ting. Många får också en långvarig vilovärk, säger Linnea Arvidsson som nyligen disputerade vid Lunds universitet och är specialistläkare i ortopedi vid Skånes universitetssjukhus.
Åldersdiskriminering?
Beroende på frakturmönster, läkarens erfarenhet och patientens förutsättningar och önskemål, kan behandlingen se olika ut. Vanligast är att man endast gipsar, men drygt var fjärde patient opereras. För att väga nytta mot risker och hushålla med vårdens resurser, avråder många länder från kirurgi för personer över 65 år. Men i Sverige är de flesta 65-åringar idag aktiva. Många arbetar ännu och ställer samma krav på sina handleder som yngre patienter.
– I Svergie slopades ålderskriteriet i de nationella behandlingsriktlinjerna 2021, men frågan om huruvida kirurgi tillför något värde hos de allra äldsta patienterna diskuteras fortfarande. Jag upplever att sjukvårdens inställning ofta är att “det inte är lönt” att lägga resurser på den här gruppen, utan man sätter på ett gips och så får det vara “bra nog”. Men väldigt många av våra äldre, är fortfarande aktiva och behöver därför en bra handledsfunktion.
Nya forskningsrön om kombinerade frakturer och behandlingsutfall
Flera faktorer som styr prognosen är okända, men forskarna har i avhandlingens första studie, en registerstudie med 5 500 deltagare, sett att prognosen är betydligt sämre när både strål- och armbågsbenet (de två underarmsbenen) är brutna. Dessa personer – de flesta kvinnor runt 80 år – utgör fem procent av alla handledsfrakturer.
– Det är logiskt att det är mer komplicerat att bryta två ben än ett. Det anmärkningsvärda är hur lite kunskap som faktiskt finns om dessa kombinerade skador. Vi saknar fortfarande tydliga riktlinjer för hur patienterna bäst ska behandlas. Tack vare vårt register har vi nu kunnat genomföra den hittills största studien i världen på denna typ av frakturer.
I denna studien såg forskarna att det gick bättre för dem som genomgått kirurgi. Det visar att det här är en grupp där sjukvården möjligen ska överväga operation oftare, för att förbättra den allmänna prognosen.
Handledsfraktur = friskhetstecken?
– Trots att själva kirurgin kan vara tekniskt svår i ett skört skelett, har man visat att operation av äldre inte leder till mer komplikationer. Vi behöver bortse från den kronologiska åldern och skräddarsy behandlingen utifrån individen.
Till skillnad från en höftledsfraktur, där en person ramlar och inte hinner ta emot sig med händerna, visar en handledsfraktur att reflexfunktionen är intakt, vilket i sig är ett slags friskhetstecken.
– I avhandlingens andra studie såg vi att patienterna med handledsfraktur ofta är starkare och bor många gånger kvar i sitt hem och vill fortstätta att klara sig själva, säger Linnea Arvidsson.
Funktionsnivå viktigare än ålder
I en pressad vårdmiljö kan detta utgöra en komponent för att snabbt bedöma behovet av handledsfunktion, med hänsyn till patientens bostadsförhållanden. Att snabbt få tillbaka funktionen, kan vara skiljelinjen mellan att kunna bo kvar i sitt hem, behöva skaffa hemtjänst eller flytta till ett äldreboende. Eftersom en operation är mer resurskrävande och även förknippad med risk för komplikationer, blir utmaningen att identifiera vilka patienter som faktiskt gynnas av ingreppet.
– Sammanfattat visar mitt avhandlingsarbete att ålder är en dålig metod för att kategorisera behov, utan patientens funktionsnivå är mer relevant, även om den kan vara svårare att mäta. Vi måste ta med hela patienten i bedömningen och inte bara titta på röntgenbilden och personnumret. God vård ska inte ha någon åldersgräns, säger Linnea Arvidsson.
Länk till doktorsavhandling
Text: ÅSA HANSDOTTER
Artikeln är tidigare publicerad som nyhet från Lunds universitet