Hur mycket av en människas förmåga finns kvar när kognitiva tester visar på en kraftig försämring? Genom att studera både den etablerade konstnären Peter Tillberg (1946-2016) som fick Alzheimers och en grupp ovana konstutövare med samma sjukdom, utmanar en ny licentiatavhandling bilden av vad personer med kognitiv sjukdom klarar av.
När en person utreds för misstänkt neurodegenerativ sjukdom bedöms bland annat minne, språk, uppmärksamhet och förmågan att planera och genomföra vardagliga uppgifter. Även om dessa tester är viktiga verktyg för att upptäcka och följa en människas kognitiva nedsättningar, fångar de inte vad en människa faktiskt kan göra.
Vad händer till exempel med något så komplext som kreativitet?
Det här har länge intresserat Axel Holmbom Larsen, som är överläkare i psykiatri och nu aktuell med licentiatavhandlingen Patinting what words cannot explain – An exploration of the interaction between visual art and neurocognitive disorders vid Lunds universitet.
– Vi mäter ofta någon utifrån personens nedsatta förmågor, men frågan är om det är superviktigt att kunna knyta sina skor hela livet?
Konstnären som fortsatte att måla
Axel Holmbom Larsen har gått tillbaka och undersökt Peter Tillbergs konstnärliga utveckling över tid och vad konstkritiker skrev om hans verk – både före och efter att alzheimerdiagnoseen ställdes. Resultaten från studierna väcker frågor om hur vi bedömer vad en människa faktiskt klarar av – men också vad som kan bli möjligt när rätt hinder tagits bort.
– Peter Tillberg kunde skapa konst långt efter att han insjuknat, mycket längre än vad resultaten på kognitiva minnestester skulle kunna få oss att tro. Trots att han “bara” hade 7 av 30 på den så kallade MMSE-poängskalan, ett screeningtest för kognitiv nedsättning, kunde han fortsatt måla, säger Axel Holmbom Larsen.
En som möjliggjorde skapandet var också hans hustru, Kerstin Schild-Tillberg, själv konstnär. När olika praktiska moment blev för svåra för Peter hittade hon vägar runt dem, berättar Axel Holmbom Larsen.
– Om Peter inte längre kunde spänna upp en duk fick han hjälp med det. Färgerna som han tidigare blandade själv ersattes av färdigblandade och penslar byttes med tiden mot pastellkritor. När hindren runt omkring skapandet försvann kunde själva målandet fortsätta längre.
Innan diagnosen ställts
I början av sin alzheimersjukdom – innan diagnosen ställts – beskriver Peter Tillberg själv i anteckningar ett trevande sökande efter mening och tydlighet i det oklara.
Vid samma tid använda konstkritiker liknande ord om hans målningar, trots att de inte kände till hans sjukdom.
– Kritikerna såg att bilderna var skickligt gjorda, men uppfattade vissa av dem som obehagliga, konstiga och förvirrade. På så vis sa bilderna liknande saker som Peter själv uttryckt.
Men hur skulle man kunna analysera Peter Tillbergs konst i efterhand – när man kände till diagnosen? Det i sig riskerade att färga analyserna av hans bilder.
– Då insåg jag att jag kunde använda recensionerna från hans utställningar. Konstkritikerna bedömde verken där och då, utan att känna till hans diagnos.
Vad har du lärt dig om kreativitet genom din forskning?
– Kreativiteten verkar vara en komplex funktion som bygger på nätverk i flera delar av hjärnan. En nedsättning inom ett område behöver därför inte betyda att förmågan till skapande försvinner.
Om du hade kunnat samtala med Peter Tillberg tidigare i hans sjukdom, vad hade du velat fråga honom?
– Jag hade velat fråga om han själv tänkte att hans skapelser förmedlade något till den som såg dem. Var det känslor, ord – vad ville han att vi skulle uppfatta, om något?
När icke-konstnärer skapar
Peter Tillberg hade kreativiteten med sig genom ett helt konstnärsliv. Men vad händer hos människor som inte har samma erfarenhet av att skapa men som drabbas av neurodegenerativa sjukdomar? I avhandlingens andra studie följde Axel Holmbom Larsen en grupp personer med tidigt debuterande kognitiv sjukdom. De deltog i projektet Konst som uttrycksmedel på Malmö Konsthall.
– Under flera år genomfördes sammanlagt 80 träffar. Varje träff började med en visning av den aktuella utställningen. Därefter fick deltagarna själva skapa, med metoder inspirerade av konstnären vars konst de just mött. Uppgifterna varierade därför beroende på vilken utställning som visades.
Axel Holmbom Larsen berättar att en av deltagarna inledde varje tillfälle med ”Åh, det här blir svårt”. Men efteråt konstaterade hon att ”Det gick ju bra idag också!”.
Vid ett tillfälle skulle deltagarna skapa geometriska mönster. Uppgiften visade sig vara knepig även för personalen som deltog, inte bara de som hade neurodegenerativ sjukdom.
– Det slog mig att det handlar inte enbart om hur komplext något är, utan hur många steg man måste ta för att nå fram till målet.
Kognitiva tester fångar inte allt
Forskningsresultaten innebär inte att kognitiva tester saknar betydelse, utan snarare att de inte fångar alla de förmågor en människa ändå kan ha kvar. En person med kognitiv sjukdom kan ha mycket svårt att klara vardagens sysslor och prestera lågt på kognitiva tester – men ändå ha förmåga att utföra komplexa kreativa uppgifter, menar Axel Holmbom Larsen:
– Det handlar kanske inte så mycket om en förmåga är helt försvunnen eller inte, utan om vilka trösklar som finns och hur vi tar oss över dem.
Länk till avhandlingen
TEXT: TOVE SMEDS
Artikeln är tidigare publicerad som nyhet från Lunds universitet