OCD – När tvånget tar över. Podd 2026-06-18.
Jenny Loftrup: ”Finns det andra personlighetsdrag som ökar risken för OCD ?
Matti Cervin: Ja, två som man har sett lite extra mycket är dels perfektionism,
att man vill ha det på ett viss sätt, på ett bra sätt.
Och ett annat är en stark ansvarskänsla. Man har lätt för att känna ansvar och ta ansvar. Och egentligen är de här två sakerna jättebra drag att ha.
Men för vissa individer drar det iväg i vissa områden och då blir det till det som vi kallar tvångssyndrom.
Jenny Loftrup: Du lyssnar på Vetenskap och hälsa och dagens podd kommer att handla om OCD, eller tvång. Tvångstankar om bakterier som finns överallt och de ska bort. Eller att ständigt kontrollera spisen. Helt enkelt ett behov av att göra saker på ett särskilt sätt. Många har en bild av OCD, med synliga beteenden. Men mycket av tvånget syns inte. Det kan vara mentala ritualer, eller ett ältande av detaljer.
Jenny Loftrup: Idag ska vi prata om ny forskning och om tankemönster som kan göra människor mer sårbara för psykisk ohälsa i allmänhet, och för OCD i synnerhet. Det ska vi göra tillsamman med Matti Cervin, Välkommen hit!
Matti Cervin: Tack så mycket.
Jenny Loftrup: Du är forskare vid Lunds universitet och psykolog vid barn- och ungdomspsykiatrin vid Skånes universitetssjukhus.
Många säger så här ”jag är lite OCD” och då handlar det ofta om att de gillar att sortera papper efter någon viss färg och man gillar att ha ordning och reda.
Men hur skiljer sig riktig OCD från en önskan att ha ordning och reda?
Matti Cervin: Bra fråga. Och jag tror att vi kanske får börja med begreppet ”riktig OCD”. Jag tror att det är svårt att definiera vad riktig OCD är. Traditionellt sett har man tänkt på psykiatriska tillstånd där OCD är en sjukdom, någonting avvikande, någonting som på riktigt skiljer sig från hur människor i allmänhet är.
Men psykiatrisk forskning de senaste 20 åren har tydligt visat att så ska vi nog inte förstå psykiatriska tillstånd och inte heller OCD.
Jenny Loftrup: Är det så då att det finns ett spektrum och att vi alla är någonstans på det här spektrumet?
Matti Cervin: Absolut. Så kan man nog se det. Så att riktig OCD är kanske ett svårt begrepp.
Men jag tror ändå att det vi människor har i oss – vi har en massa saker i oss som vi gör som har varit viktiga för oss. Till exempel att hantera ovisshet, att inte veta vad som skulle kunna hända och att försöka ta kontroll över det. Att förhålla oss till saker som kan vara farliga. Att liksom på olika sätt förebygga att dåliga och jobbiga saker ska hända.
Detta har ju varit jätteviktigt för oss. Och sen när man skruvar upp de grejerna i en individ så kan det börja likna någonting som vi då kliniskt kallar för OCD. Till exempel att man håller på väldigt mycket med de här sakerna. Fastnar i vissa specifika saker som omvärlden tänker, ”varför håller du på med det här?”.
Så jag tror att ”riktig” OCD om vi ska använda det begreppet. Det är när de här grejerna börjar ta väldigt mycket tid. Eller när de på ett tydligt sätt börjar leda till en massa lidande. Eller går ut över vardagen på olika sätt?
Jenny Loftrup: Handlar det om ångest? Att man ska hantera ångest genom att kontrollera olika saker?
Matti Cervin: Det har varit det traditionella sättet att se det. Att de här tvångshandlingarna, ritualerna som du beskrev i början, att kolla spisen, att kolla dörren, att hålla på med mentala ritualer. Att det har varit att hantera just rädslor och ångest.
Och för många är det verkligen det. Det är ofta så här, ”tänk om det här händer. Tänk om mitt hus brinner ner. Tänk om den här personen dör”.
Men forskningen de senaste tio till 20 åren har visat att det är inte bara den känslan som driver. Många med tvångssyndrom, OCD beskriver inte några rädslor alls utan de kanske snarare beskriver att de bara måste göra det här för att det ska kännas rätt.
Tänk en persienn som hänger lite så där snett som jag tror att många kan känna igen. Att, aah man kan liksom störa sig på det och även där ser vi att vissa människor stör sig inte alls på det medan andra stör sig enormt på det. Men den där känslan som vissa får att ”jag måste bara rätta till den, det måste kännas rätt”.
Jenny Loftrup: ja, eller en tavla som hänger snett, eller en matta som ligger fel…
Matti Cervin: Precis ja, en tavla eller en matta som är fel.
Andra med tvångssyndrom beskriver varken ångest eller det här att det måste kännas rätt. Utan de känner eller drivs helt av äckel helt enkelt. Om jag tvättar mina händer jätte, jättemycket. Men det är inte för att jag är rädd att bli sjuk. Det är inte för att jag är rädd att smitta andra utan det bara känns som att jag har en äcklig substans, en äcklig känsla som jag måste bli av med.
Och när det då blir OCD, så tänker man att sättet att bli av med det är att man gör någonting som blir väldigt repetitivt. Att man då kanske tvättar på ett väldigt visst sätt och så måste man göra om och om och om och om igen. Tills den här känslan försvinner. Och det kan vara en känsla av rädsla, ångest, ofullständighet. Det jag pratar om är att det känns ojämnt eller äckel och en massa andra känslor också som skam och ovisshet.
Jenny Loftrup: Hur är det med OCD? Är det vanligare i vissa kulturer?
Matti Cervin: Det verkar det inte vara. Utan när man har mätt, som alltid så är det mest i västvärlden man har mätt det här. För det är där som mest forskning pågår. Men man har tittat på det i ganska många olika länder och kulturer. Och det är förvånansvärt lika vanligt.
Men intressant nog kan man se det som innehållet i de här fixeringarna och tankarna, det kan skilja sig lite utifrån kultur. Så att i väldigt religiösa kulturer är det ofta att det kan finnas religiösa teman med. Att man har kanske gjort fel, eller kanske… många ungdomar jag har jobbat med som är kristna, de kan ha jobbiga tankar om att ”tänk om jag vill gifta mig med djävulen”, ”tänk om jag inte kommer till himlen” till exempel.
Och det har man då sett att i kulturer där religion är viktiga då kan det ta mer religiösa teman. Medan i mer sekulära kulturer, då kan det mer dra åt så här, lite tabugrejer kring sex och sådana grejer.
Så att tillståndet verkar vara lika vanligt och benägenheten att vara tvångsmässig lika vanligt. Men det faktiska innehållet skiljer sig.
Jenny Loftrup: Under covid så ökade renlighetstvång. Kan det vara så att om man håller på med att man skulle tvätta sig och hålla på med desinfektion och sånt. Om man är lite lagd åt det hållet att hålla på med ett beteende mycket. Kan det trigga ett tvång?
Matti Cervin: Ja det skulle jag nog absolut säga att det gör. Och det har vi ju sett att vissa typer av tvångsmässighet ökade under covid till exempel. När man känner att det här är viktigt, lite farligt, jag ska göra nånting. Vi människor har en tendens då att fastna i det. För att det är ofta bättre att göra en sak en gång för mycket om det handlar om kontrollbeteende, än en gång för lite.
Jenny Loftrup: Men de här mentala ritualerna då när det handlar om att det syns inte. Vad kan det vara för någonting?
Matti Cervin: Det kan vara en massa olika saker. Men för mig som psykolog så gör man inte så jättestor skillnad på inre och yttre beteenden.
Ett yttre beteende kan vara att tvätta händerna till exempel. Eller att kolla att en dörr är låst.
Ett inre beteende kan vara att upprepa frekvenser när man lämnar hemmet till exempel. Först gjorde jag det, sen gjorde jag det, sen gjorde jag det.
Eller det kan vara att säga ett viss ord om och om igen. Eller också ett beteende för att vi gör det inuti våra huvuden. Man ser det inte utifrån. Men det är någonting vi gör.
De inre beteendena vid tvångssyndrom är ofta väldigt… det är ofta någonting man missar, om man jobbar i psykiatrin.
Jenny Loftrup: Men kan det också vara ett stort lidande.
För man ser ju till exempel om någon har svårt att gå hemifrån för att man måste tvätta händerna så mycket så att man kommer inte iväg? Men man kommer iväg och man repeterar…
Men om man har mentala ritualer som man hela tiden håller på med… Man är inte närvarande med andra människor?
Matti Cervin: Precis. Jag tror att mentala ritualer ofta nästan kan bli ett större lidande. För att när du väl har lämnat hemmet, om du fastnar vid dörren, när du väl är på jobbet. Nej men då kan du inte riktigt vara där vid dörren och känna.
Men om du gör någonting i huvudet, så kan du göra det i vilken situation som helst. På bussen, på jobbet, på ett möte.
Jenny Loftrup: Hur vanligt är det med OCD?
Matti Cervin: Det här riktiga OCD, när det verkligen börjar ta över livet. Och då pratar vi om att de här sakerna ska ta minst en timme om dagen. Eller då leda till ett tydligt lidande. Det är ungefär två till tre procent av befolkningen som någon gång under sina liv hamnar i ett sånt läge där vi kan kalla det för OCD. Så två till tre procent.
Men sen när man liksom breddar det här kontinuumet, det här du beskrev liksom de här gradskillnaderna. Så kan man nog säga att en tredjedel av alla människor är lite tvångiga.
Man är så här, lite kontrollerande och fastnar och har lite saker för sig. Och man måste göra på ett visst sätt och det måste kännas rätt.
Jenny Loftrup: Jag tänker på tonåringar nu. Tjejer som ska sminka sig och göra iordning sig innan de ska gå utanför dörren. Kan det vara lite tvångigt där ibland? När det är hela ritualer som ska liksom…?
Matti Cervin: Absolut. Och för många ungdomar, framförallt tjejer, kan det bli en tvångsritual. Men jag tänker också att sminka sig… ritualer är ju nånting vi människor håller på med. Det är nånting där man gör något på ett speciellt sätt.
Jenny Loftrup: Och det mår man bra av? För man sparar ju energi och tid på att äta samma frukost och göra ungefär samma sak på morgonen. Jag behöver ju inte tänka ut allting.
Matti Cervin: Ja. Jag tror precis det. Det är nånting vi människor dras till. Och det är ju ritualer som i våra vardagsliv. Att göra samma saker på morgonen till exempel att sminka sig. Men det är också ritualer på samhällsnivå, i kyrkan, i religiösa sammanhang, i politiska sammanhang. Vi spelar upp vissa mönster utifrån ett visst förutbestämt script. Och jag tror det är för att det lugnar oss på många sätt. Att sminka sig där på morgonen enligt en ritual kanske också är en lugnande grej, inför att gå ut och möta dagen. På något sätt att det där gör jag varje dag och jag gör det i samma ordning.
Och jag tror att det är precis det här att tvång för mig och OCD kommer inifrån just exakt sådana saker. Det är nog så vi bör förstå det snarare än som någon sorts konstig sjukdom som kommer ute ifrån människor och hamnar på oss på något sätt…
Jenny Loftrup: Men vad är det då? Om vi då alla har lite av det här draget i oss och vi gillar rutiner och ritualer. Men vad är det som gör att det sen kanske skruvas upp? Vad är utlösande faktorer som ni har sett?
Matti Cervin: Ja, det vet man faktiskt inte. Inom psykiatrin och tvångssyndrom och OCD inkluderat så, det här man kallar etiologi, är liksom orsaken till de här tillstånden i princip okända. Det verkar väldigt komplicerat om man säger så.
Vi vet att genetiken spelar roll. Om man har föräldrar med tvångssyndrom eller andra psykiatriska tillstånd, då ökar risken.
Jenny Loftrup: Men vet man då. Du sa att det är gener och det är ärftlighet. Men hur mycket påverkar generna och hur mycket påverkar det sociala arvet? Att man lär sig kanske att hantera saker med hjälp av att utföra tvång?
Matti Cervin: Jättebra fråga. Och det är precis så. Om man säger att en förälder har OCD sen får barnet det. Då är det ju två alternativ av flera alternativ. Ett: det finns någon sorts genetisk risk som har utlöst detta. Eller två: barnet har lärt sig att det är så här man hanterar ovisshet eller situationer.
Jag tror att forskningen där visar nog att där verkar nog den genetiska faktorn vara den starkaste. För att man ser ofta att barn ofta inte får samma tvång som sina föräldrar. Utan andra typer av tvång. Och man ser också att det är inte så föräldrarna behöver ha tvångssyndrom utan risken för tvångssyndrom ökar om föräldrarna har vilken psykiatrisk diagnos som helst.
Så att det är det ena. När man tittar i tvillingstudier till exempel, på hur mycket verkar genetik spela in och hur mycket verkar miljö spela in. Så är det ungefär 50/50.
Sen så vet vi tyvärr inte hur genetik spelar in. Det finns inga gener för OCD. Utan det verkar vara att riskerna ökar om man har vissa variationer av gener som är väldigt vanligt i befolkningen i stort. Men vissa av de här variationerna ökar risken. Men de ökar inte risken bara för OCD utan för alla psykiatriska tillstånd i princip. Och de generna är inte kopplade till någon sjukdom utan till helt grundläggande saker som hur hjärnan byggs upp i början av utvecklingen och sådant där.
Så att det är lite komplicerat.
Och likadant på miljösidan. Jo men då vet vi att 50 procent av sårbarhet för att utveckla tvångssyndrom verkar bero på genetik. Men vi vet inte hur det går till.
Och sedan har vi då, vad är det då för andra faktorer? Ja, då vet vi inte heller det tyvärr. Det vi har belägg för är till exempel tydliga hormonella förändringar i kroppen. Så att puberteten och när kvinnor har fött barn. Det är risksituationer med lite, lite ökad risk.
Jenny Loftrup: Så då kan det liksom…
Matti Cervin: Ja och sen finns det en stor forskning idag som där man tittar på postinfektionella orsaker. Att när man har haft en infektion i kroppen. Att sen då, för vissa, så händer det saker kring det, efter infektionen som gör att tvångssyndrom eller tvångsproblematik utvecklas hos vissa, framförallt barn. Men det kunskapsläget är väldigt osäkert och de barnen jag har träffat som har med den bilden. Då kommer det ofta väldigt plötsligt. Föräldrarna kan ofta säga vilken dag eller vilken timme de här problemen kom. Men då är det liksom inte bara tvångsmässighet utan det är en massa problem. Man kan få svårare att röra sig. Man blir personlighetsförändrad och så vidare.
Jenny Loftrup: Efter en infektion? Det låter ju faktiskt skräckinjagande.
Matti Cervin: Det kan det vara för många. Men där får jag ändå tillägga, att det kunskapsläget är väldigt osäkert. Vissa trycker jättehårt på att det här behöver man alltid undersöka. Andra menar nog att det här nog är överdrivet. Att många gånger, så de här barnen har nog haft en massa sårbarheter och benägenheter innan. Och sen kanske man får en infektion och sen händer det vissa biologiska processer som ökar den benägenheten eller kickar igång någonting som sen blir självgående, liksom. Så att det är ett nytt forskningsfält, där vi vet alldeles för lite idag.
Jenny Loftrup: Du sa innan att det handlade om också att risken ökade att utveckla OCD när man kommer i puberteten. Och då är det både tjejer och killar det handlar om.
Matti Cervin: Ja.
Jenny Loftrup: Men att föda barn då handlar det bara om kvinnor och då tror man att det har med de hormonerna att göra?
Matti Cervin: Jag tror det är där vi har starkast evidens. Att det verkar ha någonting med det hormonella i sig att göra. Och det är ju inte då, igen, att i puberteten ökar risken för alla psykiatriska tillstånd. Och efter att ha fött barn så ökar också risken för en mängd olika jobbigheter i hur man mår och där tvångsmässighet är en av dem.
Jenny Loftrup: Det har ju kommit en stor studie där man har kartlagt 250 gener som kopplas till OCD. Den publicerades i Nature. Men vad har man för nytta av att kartlägga alla de här generna och koppla dem till OCD? Hur kan man använda det?
Matti Cervin: Bra fråga. Just nu är nog nyttan väldigt liten. Men jag tror att nyttan på sikt kan vara enorm. För att förstå den genetiska grunden till en svårighet som tvångssyndrom kan ju vara helt avgörande för att kunna förebygga det och behandla det.
Och det finns en massa ledtrådar, troligen, i genetik. För att genetiken verkar ändå förklara upp till 50 procent av det här på gruppnivå.
Jag känner de som har gjort den här studien och de har tittat på OCD specifikt. Men det har också kommit en ny studie och där man tittade på… där man egentligen hade med deltagare från hela världen som har bidragit med sina gener… och så tittade man på alla psykiatriska tillstånd, eller 14 psykiatriska tillstånd, där OCD var ett. Och då såg man att de här genvariationerna som var förhöjda hos dem med OCD, de var förhöjda egentligen på alla psykiatriska tillstånd.
Det är tyvärr mycket mer komplicerat än vad man hade hoppats på för 50 år sedan där man då tänkte att tvångssyndrom är en sjukdom och vi ska hitta genen eller generna för det. Schizofreni är en egen sjukdom och vi ska hitta genen eller generna för det. Det var förhoppningen och det hade varit väldigt bra om det var så. Det hade varit mycket enklare att förhålla oss till.
Nu ser vi att de här tillstånden verkar väldigt svåra att förstå. Genetiken verkar extremt komplicerad. Samtidigt är sådana här studier jätteviktiga för att de är ändå ett steg i riktningen av att kunna förstå. Och om världen är komplicerad då kan vi inte låtsas som att den inte är det. Utan då får vi försöka ännu mer att förstå. Men där har vi nog väldigt långt kvar och jag tror inte faktiskt att vi under min livstid att vi kommer att komma till fynd som kan omsättas för att faktiskt hjälpa människor.
Jenny Loftrup: Men vilka psykiatriska tillstånd är oftast kopplade till OCD. Alltså att man har både OCD och vad mer?
Matti Cervin: Bra fråga. För inte alls längesedan så räknades OCD som ett ångestsyndrom bland andra ångestsyndrom. Som social fobi, paniksyndrom och så vidare. Sen nu för tio år sedan så splittrade man upp det och sa att tvångssyndrom är ändå så pass eget så att det behöver läggas som ett eget kapitel, i de här diagnostiska böckerna.
Men fortfarande är det så att de vanligaste andra tillstånden är olika ångestsyndrom. Så att det är jättevanligt om man har OCD att man också har en massa problem med oro mer generellt. Och då kan man kalla det generaliserat ångestsyndrom.
Många med tvångssyndrom har också väldigt starka rädslor, lite mer specifikt och man kallar det specifik fobi.
Många har också jättemycket problem med social ångest. Och sen andra tillstånd som är jättevanligt som depression till exempel. Och det kan man tänka att det är dels för att det är jättejobbigt att ha en massa tvång så att man kan bli dränerad på energi och utveckla att man i perioder mår väldigt dåligt.
Men det här är också, troligen där mer komplicerat, att orsakerna till varför man hamnar i en depression är nog inte helt olika orsaker till varför man i perioder utvecklar jättemycket tvångsmässighet. Det är också någon sorts gemensam sårbarhet.
Jenny Loftrup: Hur är det med anorexia?
Matti Cervin: Ja det är också jättemycket vanligare med tvångssyndrom där. För att hos individer med anorexia så är tvångssyndrom jättemycket vanligare än i den vanliga befolkningen. Och tvärtom om du har tvångssyndrom så är risken för att du någon gång har haft anorexia också högre.
Och sen anorexia är ju speciellt för att där är ju på många sätt ett ganska tvångsmässigt tillstånd. En tvångsmässig fixerad upptagenhet vid den egna kroppen. Och kroppsformen och så på ett sätt som på något sätt liknar de här fixeringarna som man kan se vid tvångssyndrom. Att man verkligen naglar sig fast vid någonting och så fokuserar man så mycket på det att man till slut inte kan tänka klart längre.
Men för många på individnivå är det ofta blandgrejer. Så att man har den här upptagenheten i kroppen. Äter inte. Är restriktiv. Väldigt lågviktig. Och så har man tvångsmässighet kanske kring vissa ätritualer, på ett sätt som liknar mer tvångssyndrom.
Så att… och då tror jag inte, men den rimliga frågan då är inte att ställa: har den här patienten anorexi eller tvångssyndrom utan snarare…
Jenny Loftrup: Hur kan vi hjälpa?
Matti Cervin: Ja och vem är du, hur funkar du? Och jag tror igen att det blir lättare om man tänker att tvångssyndrom är inte någon sjukdom som kommer ute ifrån. Utan en grej vi kan hamna i, vi människor, för att vi har det i oss. För att de dragen har varit viktiga för oss, att ta kontroll, ritualmässigt upprepa saker tills vi känner att det är okej.
Jenny Loftrup: Du har ju forskat mycket om olika tankemönster och sårbarhetsfaktorer. Och det finns ju några återkommande psykologiska drag som verkar vara kopplade till OCD. Det första av det är intolerans för osäkerhet. Att har ovanligt svårt för att inte veta vad som ska hända och plötsliga svängningar. Hur kan det yttra sig i vardagen?
Matti Cervin: Jättemycket. För att det mänskliga livet är väldigt osäkert. Vi vet i princip inte vad som ska hända nästa sekund. Det här rummet kan sprängas. Och ännu mindre vet vi vad som ska hända nästa år och om tio år.
Så att det mänskliga livet präglas ju av osäkerhet och jag tror att det har varit viktigt för oss människor att reagera på osäkerhet. Men igen så kommer de här, om jag till exempel känner att oh jag har jättemycket räkningar nu, vi har månadsskiftet men jag har redan bränt hela min lön. Det kommer inte att räcka. Det är en bra ovisshet.
Jenny Loftrup: Det är en bra ångest som man kan använda?
Matti Cervin: Ja, den är bra. Det är en ovisshet för att det aktiverar något som gör att jag ska säkra mitt liv. Eller säkra min tillvaro. Men igen så har vi den här stora variationen att vissa människor inte alls är känsliga för osäkerhet och det är inte heller särskilt bra. Medan då för vissa, precis som längd som kan variera väldigt mycket… det är nästan som att de har allergi mot minsta lilla ovisshet.
Jenny Loftrup: Och då söker man ständig försäkran och börjar kontrollera saker kanske upprepade gånger?
Matti Cervin: Precis. Som när jag skulle hit då idag. Med adressen, men jag tror jag vet var det är men jag vet inte riktigt säkert. Och jag är kanske inte jättekänslig, för ovissheten. Jag kollade upp på kartan och så tänkte jag ja men det är där jag tänker. Om jag hade legat ännu längre åt känslor för ovisshet. Då hade jag kanske kollat upp flera gånger, jag hade gått in och gjort någon streetmap-grej. Det tar mycket tid.
Jenny Loftrup: Eller åkt hit dagen innan?
Matti Cervin: Precis. Eller ringt dig, eller mejlat, är det verkligen på den här adressen? Hänger du med? Så på ett sätt är det bra. Det är någonting som är viktigt.
Jenny Loftrup: Man ska komma rätt men det kan ta överdrivet med tid?
Matti Cervin: Ja precis. Och så har vi alla de andra som tänker jag vet, jag hittar det där och så hittar de inte alls och som nu, det kanske säger någonting om mig min telefon dog på vägen hit, och så blir inte intervjun av.
Jenny Loftrup: Ett annat personlighetsdrag som ökar risken för psykisk ohälsa det är kognitivt undvikande. Och det låter ganska tekniskt för mig. Men vad handlar det då om? Att försöka undvika obehagliga tankar till varje pris?
Matti Cervin: Rätt mycket så. Jag tänker att våra inre världar, tankar är väldigt intressant. Jag tycker att det är nästan som en dialog vi har med oss själva i hela våra liv. Eller i alla fall från åtta, nio, tio års ålder där man börjar liksom starkt tänkande.
Vi håller hela tiden på att tänka. Ofta lite i språk eller i bilder. Och det tänkandet tar vägen lite överallt. Det är som en ständigt pågående inre dialog, en film liksom med fantasier, problemlösning och så vidare. Och ibland då så dyker det upp en massa jobbiga tankar, eller jobbiga bilder. Tänk om, det här händer eller man kanske återupplever någonting man har sett.
Vissa människor är jättekänsliga för när sånt kommer upp och gör allt för att undvika det. Stänga bort det, trycka ner det, inte få den tanken igen.
Jenny Loftrup: Jag tänker att det är som när man kan vara rädd för att bråka med någon. För då blir det obehagligt och i stället så tar man med sig kanske oförrätter och så. Är det kognitivt undvikande?
Matti Cervin: Nej, nej jag skulle säga att kognitivt undvikande är mer den här inre världen. Säg att du till exempel har varit med om någonting jobbigt. Eller någon kollega har skällt på dig på jobbet. Och så sitter du och tänker hemma på alla möjliga saker, vad ska vi äta till middag och så vidare. Och sen dyker den här scenen upp. Och då om du har starkt kognitivt undvikande så bara försöker du stänga bort den. Du tänker inte på att stänga ner den liksom, undviker, undviker, undviker den.
Jenny Loftrup: Inte tänka på det och inte prata om det?
Matti Cervin: Inte prata om det och inte gå igenom det. Medan andra mer ser det som, vad var det som hände? Varför gjorde han eller hon så? Vad hade jag…? Att man går in i scenen mer och använder det liksom mer flexibelt.
Så att även där skiljer sig folk. Vissa blir väldigt undvikande och vill inte uppleva det. Medan andra mer bara går in i det.
Jenny Loftrup: Är det då mer hälsosamt för den psykiska hälsan att bearbeta saker?
Matti Cervin: Ja, det tror jag man skulle säga. Problemet med att undvika saker är att när den tanken eller scenen då dyker upp och du undviker den med allt du kan. På något sätt verkar du då signalera till dig själv och till din hjärna, att det här är någonting så viktigt eller starkt att vi inte, att matte inte vill tänka på det ens. Och det är nästan som att hjärnan då tänker, att det här… men det här måste vi tänka på.
Jenny Loftrup: Det blir en större grej då?
Matti Cervin: Ja, så att då återkommer tankarna ofta, starkare och starkare och starkare. Så att paradoxalt nog att försöka undvika en tanke, brukar leda till att den kommer oftare och oftare. Och det är en grej vi har i behandling med ungdomar och vuxna som har sådana tankar som de vägrar tänka på. Behandlingen är att tänka jättemycket på det. Tills tanken, scenen, den inre bilden har blivit avdramatiserad, tråkig.
Jenny Loftrup: Det låter ju jättejobbigt.
Matti Cervin: Ja det är det.
Jenny Loftrup: Det tredje personlighetsdraget som kan öka risken för psykisk ohälsa och OCD är det här positiva föreställningar om oro. Och det låter ju nästan motsägelsefullt. Vem gillar att oroa sig?
Matti Cervin: Nej precis. Ja, det är motsägelsefullt. Det begreppet handlar mycket om att oro är någonting vi alla gör. Vi oroar oss för olika saker. Hur ska det gå i framtiden? Kommer jag att få det här jobbet? Vad tänkte hon när jag sa så? Och så håller man på liksom att tänka fram och tillbaka. För de allra flesta är det ingenting man tänker så mycket på att man gör ens.
Men för vissa som oroar sig mycket så börjar de se att det här är någonting mycket – att oroa mig. Och de allra flesta känner att det är någonting jag gör för mycket av. Jag vill inte göra det. Det stör mig i vardagen. Det påverkar min livskvalitet. Då är det lite lättare att kanske jobba med det.
Men för andra så tänker de så här, om jag inte oroar mig så kommer saker gå jättedåligt. Om jag inte oroar mig för framtiden så kommer min framtid att bli jättedålig. Om jag inte oroar mig och funderar på och ältar varför hon sa så till mig, så kommer vi att tappa kontakten.
Så att det är en positiv syn på oro att oro är någonting viktigt, någonting jag måste göra annars kommer saker att bli dåliga.
Jenny Loftrup: Men det här som folk ofta säger att jag tar inte ut någonting i förskott. Utan att man försöker ta för givet att nä, det kommer inte att hända något positivt utan det kommer att bli dåligt, negativ problemorientering. Och så om man då tar ut det i förskott så ska man inte bli så besviken. Vad säger du om det. För negativ problemorientering är det här fjärde draget som ni har tittat på som är riskfaktor för OCD?
Matti Cervin: Negativ problemorientering är lite mer det här att man, vi ställs ju hela tiden inför problem, små och stora, i livet. Och negativ problemorientering är mer att när problem dyker upp oavsett dess valör, så känner jag att jag inte kan lösa det.
Jenny Loftrup: Så du menar att om det är överfullt med sopor i köket så känns det överväldigande?
Matti Cervin: Ja precis, jag är värdelös på att ta tag i någonting sådant här. Jag har ingen förmåga, ingen ork. Jag kan inte. Medan för andra är det, jag ser sopor i köket, jag fixar det.
Så att det är mer negativ problemorientering – att när problem dyker upp, vissa känner så här.
Jag som är forskare och forskargruppsledare, jag har mer och mer insett att mitt jobb är ju att lösa problem, som jag dagen innan inte ens kunde tänka att de kom. Bara massa nya problem hela tiden. Ett tag tyckte jag det var jättejobbigt, när ska problemen sluta komma? Nu bara, men det är det som är mitt jobb! Att lösa problem. Så jag har då i jobbet fått lära mig att det är det jag jobbar med – att lösa problem. Så jag har en stark känsla av att jag kan det här.
Jenny Loftrup: Handlar det om att försöka lösa problem med ett gott humör då?
Matti Cervin: Ja i bästa fall. Men i alla fall känner jag väl att jag känner att jag kan lösa problem. Medan då andra kanske på jobbet eller hemma är helt i den andra sidan det spektrumet. Varje problem som uppstår känner de, jag kan inte lösa detta. Och då blir livet jättejobbigt. Och det var en av de tankedragen eller liksom kognitiva dragen vi har tittat på i en studie nu ganska nyligen. Hur ungdomar som har mer av det här, aah jag kan inte lösa några problem, vad utmärkte deras mående jämfört med de ungdomar som hade mer känslan av att problem är något jag fixar och kan lösa.
Jenny Loftrup: Finns det andra personlighetsdrag som ökar risken för OCD?
Matti Cervin: Ja. Det finns ganska många men två som man har sett lite extra mycket är dels perfektionism att man vill ha det på ett visst sätt, på ett bra sätt. Och ett annat är en stark ansvarskänsla att man har lätt för att känna ansvar och att ta ansvar. Och igen är de här två sakerna jättebra drag att ha och de är jätteviktiga för mänskligheten och det gör att allting vi har runt oss funkar.
Men för vissa individer drar det iväg inom vissa områden och så blir det till det vi kan kalla tvångssyndrom, att man på ett perfektionistiskt sätt håller på och fixar och fixar och fixar. Och det blir en situation där man vill inte ha det så här. Man vill inte ha den här känslan och tankarna. Och man vill inte göra de här beteendena.
Och likadant ansvarsbiten att då kan man fastna i att många nu unga människor kan känna väldigt ansvar för miljön, och så fastnar man i att gå och plocka plastpåsar på S:t Hans backar i timmar. På ett repetitivt sätt som blir jättejobbigt för dem.
Jenny Loftrup: Finns det något sätt att förebygga? Om man är förälder, eller hur kan man då stötta sina ungdomar?
Matti Cervin: När det gäller tvångssyndrom OCD så håller vi på nu i Sverige med lite forskning kring förebyggande arbete. Svårigheten där var att vi vet inte riktigt vad det beror på vilket gör det svårt att förebygga.
Så det vi gör i ett ganska stort projekt nu är att titta på de barn som redan har börjat visa lite tecken på tvångsmässighet. Kan vi hjälpa dem via att hjälpa deras föräldrar hur de ska hantera det? Och där har vi gjort en studie som vi har publicerat nu. En pilotstudie som visar ganska lovande resultat. Och nu håller vi på med en mycket större studie.
Och det är egentligen ingen rocket science utan det är väldigt lätt hänt som förälder, om man har ett barn som börjat fastna i tvånget att gå med i det. Man försöker lugna dem och liksom hjälpa till för det är det som är ens uppgift som förälder. Att lugna sina barn.
Jenny Loftrup: Man låter dem göra det de behöver göra eller?
Matti Cervin: Ja. Och ibland kan man också hjälpa till själv. Till exempel om de säger, kommer jag att bli sjuk, kommer jag att bli sjuk? Så säger man att du kommer inte att bli sjuk och så har man helt plötsligt fastnat i en tvångsritual där barnet säger frågan på ett specifikt sätt och man måste svara på ett specifikt sätt. Och så gör man det för att lugna sitt barn.
Så att det vi i den studien försöker hjälpa föräldrarna med, är att inte fastna i de mönstren tidigt. Och det verkar fungera ganska bra. Och det får vi se i den stora studien.
Vad gäller psykiatriska problem mer generellt, depression, ätstörningar och så vidare. Även där är förebyggande insatser svåra för att vi vet inte riktigt orsaksmekanismerna.
Generellt tror jag att man som förälder kan tänka ganska enkelt. Försök ha en bra relation till dina barn så att de kommer till dig när de behöver dig. Försök att inte skamma och straffa och skämma ut dem och liksom skälla för mycket på dem. Försök vara snäll och framförallt när det börjar närma sig tonåren. Försök att finnas där när det behövs för att hjälpa dem att lösa problem. Både praktiska problem i vardagen men också känslomässiga problem. För det känslomässiga livet utvecklas jättemycket under tonåren. Och det brukar tonåringar själv fixa med sina kompisar och lära sig att navigera i det här nya. Men ungdomar som får väldigt mycket utmaningar, psykiska utmaningar kan ibland behöva hjälp med det. Och om du har en bra relation till dina barn så kan man som förälder ofta vara en sådan hjälp. Tillsammans med andra vuxna i närheten eller ibland då med barn- och ungdomspsykiatrin eller med andra instanser om det behövs.
Jenny Loftrup: Och den behandlingen som finns idag mot OCD. Det handlar om exponering. Är det ofta att, om det är barn och ungdomar, man kommer tillsammans med sin förälder eller kommer man själv?
Matti Cervin: Ofta kommer man tillsammans med sina föräldrar, framförallt när man är lite yngre. Och sen tonåringarna, 16 – 17 år vill ofta komma själv. Och ibland tjatar vi, vi tycker det är bra om dina föräldrar ibland är med. För att föräldrar är en jättestark resurs ofta. De kan ju… i och med att behandlingen, psykologisk behandling för tvångssyndrom innebär exponering med responsprevention. Så att det går egentligen ut på att man själv då med den här OCDn ska locka fram det här jobbiga och vägra göra det man brukar göra.
Jenny Loftrup: Och om det då till exempel är att jag måste be hela tiden för alla mina släktingar för att annars kommer någon att dö? Hur skulle man då göra?
Matti Cervin: Jag hade frågat dig vilka släktingar är det du är rädd ska dö? Så säger du det. Då hade jag sagt att nu ska vi göra ett experiment. Vi tar en lapp och så skriver vi, jag hoppas att min pappa dör, jag hoppas att min mamma dör, jag hoppas att min farmor dör. Då väcker man det här obehaget. Och så kommer då trycket på att göra den här bönen. Och så står man emot och står emot och står emot.
Jenny Loftrup: Och i stället tvingas man att skriva de här hemska sakerna?
Matti Cervin: Ja. Så i stället för att be den här bönen, beskriv det värsta sättet din pappa skulle kunna dö på. Det är en jättejobbig behandling men den är väldigt, väldigt effektiv.
Jenny Loftrup: Ja den känns jobbig. Det är bra att du säger det…
Matti Cervin: Den är väldigt effektiv om man orkar gå in i det. Och sen gör man ofta det på den nivån som passar individen.
Det här var ett extremt exempel men ibland kan man då börja lite lättare.
Så att man börjar med kan vi på något sätt kicka igång det här? Kan vi titta på en gravsten, på en bild och så? Då gör vi det och då väcks det här jobbiga som driver tvånget.
Och så pratar man och sen vad vill du göra nu? Ja men jag vill göra bönen. Men då säger man stå emot, stå emot. Och så säger man, vad händer om vi väntar i fem minuter? Vad händer om vi väntar i tio minuter? Och nu har vi väntat i 20 minuter. Då frågar man hur känns det nu då? Ja, men nu känns det lite lugnare. Ja, kolla… det hände någonting med din känsla fast du inte gjorde någon bön.
Jenny Loftrup: Så man kan säga att det finns behandling idag som fungerar men den är jobbig och det tar tid, eller?
Matti Cervin: Den är jobbig men den behöver ofta inte ta så lång tid. För vissa så kan det gå ganska snabbt när man väl bryter… Problemet med tvångssyndrom är att man på något sätt har tänkt att lösningen på den här jobbiga grejen är att göra mina tvångshandlingar. När man liksom kommer in i att bryta det och tänker att det är inte det som är min lösning. Det var det som var problemet så kan det för vissa gå ganska snabbt att det förändras.
För andra kan det ta mycket längre tid och man behöver jobba på mer.
Men psykologisk behandling är bara den ena av två behandlingar som vi har stark evidens att det fungerar. Det andra är medicin, SSRI-medicin i princip.
Jenny Loftrup: SSRI det är antidepressiv medicin.
Matti Cervin: Ja, och de har mycket bättre effekt mot OCD än mot depression. Så att det är ju bra för dem som har OCD.
Jenny Loftrup: Det var spännande.
Matti Cervin: Ja och det är inte alls en lika jobbig behandling förutom de biverkningar man kan få. Här behöver man inte skriva lappar om att jag hoppas att min mamma ska dö. Men jag tänker att om man har gått igenom den här jobbiga psykologiska behandlingen så verkar det som att risken att få tillbaka OCD är ganska liten.
Jenny Loftrup: Det är mer genomgripande?
Matti Cervin: Ja och jag tror också att man kanske har lärt sig någonting om vad som faktiskt liksom driver de här problemen så att längre fram i livet när det här kanske pressar på igen, så kanske man kommer ihåg, just det när jag var där hos Matti det var ju det här jag inte skulle hålla på med. Och framförallt då om man har haft med föräldrarna i behandlingen. Apropå det vi pratade om innan. Så kanske man kan prata med sina föräldrar. Plocka fram lite gamla papper från behandlingen. Ja just det… så kanske man på egen hand kan vända det här ganska tidigt.
Jenny Loftrup: Vid OCD så har ju tankar kört fast i invanda hjulspår och går på repeat. Då blir jag nyfiken på om psykedelika kan vara en framtida behandling för nu forskar man ju mycket på psykedeliska behandlingar. De kan bryta djupa depressioner och även vid PTSD så finns det evidens på att det fungerar.
Men är OCD ett område där man undersöker det här?
Matti Cervin: Man undersöker det här på alla psykiatriska tillstånd för tillfället. För att det är väldigt modernt och många forskare tycker att det är väldigt spännande. Och det är väl bra tänker jag. Jag tänker att problemet med behandling för OCD är inte att vi saknar behandlingar utan det är att i princip ingen som har OCD får de behandlingarna man idag vet fungerar.
Vi har ett stort projekt i Malmö nu i vuxenpsykiatrin, där alla får exponering med responsprevention. Och det är många som har gått i hälso- och sjukvården i 20 – 30 år utan att ha blivit erbjudna den här behandlingen. Och för de allra flesta med tvångssyndrom så dröjer det ungefär 15 – 20 år från att problemen på riktigt har blivit så omfattande och ställer till det tills man söker hjälp.
Jenny Loftrup: Men om man söker hjälp tidigare så är det mycket lättare att bryta, eller?
Matti Cervin: Nej det verkar inte så. Men däremot så kan du leva många fler år utan tvångssyndrom. Säg att du utvecklar det när du är 12 och du får hjälp när du är 13, i stället för att du utvecklar det när du är 12 och söker hjälp när du är 33.
Jenny Loftrup: Då har du lidit mycket.
Matti Cervin: Ja, 20 år med OCD, som du kanske inte hade behövt ha.
Jenny Loftrup: Är det ett stort lidande för många?
Matti Cervin: Det är ett extremt lidande. Men även där går det från dem som har tvångssyndrom ändå att det tar en timme om dagen men att livet fungerar och livskvaliteten ändå är ganska hög. Man gör det här och det tar tid och det är jobbigt. Men det funkar. Till dem som där det här upptar all vaken tid och liksom är ett levande helvete på något sätt.
Jenny Loftrup: Vad har forskningen om OCD lärt dig om hur människans hjärna fungerar? Du pratade om det i början.
Matti Cervin: Ja jag har hållit på med det här nu, jag blev doktorand 2015 kring OCD hos barn och ungdomar. Och nu tio år sedan håller jag fortfarande på med detta. Och jag har ju läst och tänkt och funderat extremt mycket på det här. Och träffat jättemånga barn och ungdomar som har de här problemen. Och vuxna nu också mot slutet.
Så jag skulle säga att jag har nog inte lärt mig så mycket om hur hjärnan fungerar. Men det har lärt mig mycket mer om hur människor fungerar. Och hjärnan är ju en del av människan men vi har lätt reducera allt till hjärnan idag. Hjärnan är ett spännande och viktigt organ men det är ju en av många grejer som bär upp vårt fungerande.
Jag tror att, för när jag började i det här fältet så tänkte jag mer på tvångssyndrom som en sjukdom på något sätt, liksom ett tillstånd som var något konstigt… eller inte konstigt men något som människor hamnade i som är fel och patologiskt och som vi ska ta dem ur.
Mer och mer har jag känt att det är inte en bra förklaring. Utan för att förstå det här så behöver vi nog förstå någonting mycket mer grundläggande mänskligt. Och det är ju det här som vi pratade om innan. Vi som människor, våra tendenser att söka säkerhet, att identifiera ovissa situationer och agera på dem. Att liksom ta kontroll och fixera in oss på saker och hålla på med det tills det är klart.
Det är ju någonting vi gör lite grand i den här stunden. Du och jag är ganska fixerade på den här situationen. Vi håller kvar oss vid den. Likadant gör vi det om vi har en arbetsuppgift som är krävande. Vi fokuserar in och håller på tills det är klart.
Och på något sätt är det vad som är tvångssyndromets grund. Inte som någon konstig sjukdom utan som något som är djupt mänskligt men som så klart då för vissa människor blir jättejobbigt. De fastnar i något där det inte längre hjälper dem.
Jenny Loftrup: Så man kan inte säga att det är bra eller dåligt utan det är liksom en skala och det kan gå helt åt skogen. Men annars är det ett naturligt mänskligt beteende som vi behöver ha?
Matti Cervin: Ja så tänker jag. Det är nog min resa kring att förstå tvångssyndrom. och min forskning nu idag handlar ju inte så mycket om tvångssyndrom längre utan hela psykiatrin. Och jag skulle nog säga att all psykiatri kanske bör förstås så. Lite som blodtryckssystemet. Det tycker jag är en bra liknelse. Vårt blodtryckssystem är jätteviktigt för oss. annars dör vi. Men det behöver vara ett flexibelt system. Så ibland behöver det pressa uppåt, ibland slappna av. Det måste liksom finnas en flexibilitet i systemet. Ibland ska det slås på och så… vilket gör att då bjuder det in till en massa problem i det systemet. Vi har högt blodtryck och så vidare. Det är jättevanligt. Men utan skäl till varför det blir så problematiskt för många så hade systemet inte fungerat.
Jag tror att det är likadant med att ha kontroll, att bli rädd, att gå mellan fantasi och verklighet. Att gå ner och upp i stämningsläge som har med depression och bipolär sjukdom att göra. Jag tror att psykiatrins problem inklusive OCD behöver förstås utifrån den grunden. För att förstå psykiatri behöver vi inte lära oss mer om psykiatriska tillstånd utan vi behöver lära oss mer om grundläggande mänskligt fungerande.
Jenny Loftrup: Och om du fick önska dig ett forskningsgenombrott när det gäller OCD de närmsta tio åren?
Matti Cervin: Det största och viktigaste forskningsgenombrottet jag hade önskat mig, det är att man hade förstått något slags grundläggande mekanismer i tvångssyndrom. Tyvärr så verkar de vara så extremt komplicerade och helt inbundna i grundläggande fungerande så att det kanske inte kan fungera så. Men när man träffar den här patienten vars liv är i spillror så säger man, vilken tur att du kom hit, du har fastnat i någonting som vi kallar tvångssyndrom. Men som tur är så har vi lärt oss hur vi kan få dig att fungera bättre igen. Inte genom att göra de här jobbiga sakerna som jag beskrev innan. Utan typ så här. En enkel lösning, sätt ett litet chip eller något sådant här…
Jenny Loftrup: Quick fix?
Matti Cervin: Quick fix… alltså det hade varit så fantastiskt. Många psykologer gillar ju inte det för de älskar ju… att vi ska hålla på med psykoterapi… Det är inte värt det. För det här enorma lidandet, något lätt enkelt utan att de behöver jobba med det. Jättebra. Där är ju drömmen skulle jag säga för mig. Och det är ju målet för forskningen. Men jag tror inte vi kommer att nå dit. Kanske aldrig.
Men då om man då skulle göra en mer realistisk grej. Det tror jag är egentligen att alla de människor som lider av tvångssyndrom idag som aldrig har fått hjälp för det, på något sätt söker hjälp och får adekvat hjälp. För ofta om man söker hjälp så är det väldigt sällan tyvärr att folk får rätt hjälp för tvångssyndrom. För att det är kanske ett mycket mer…
Jenny Loftrup: ett större problem?
Matti Cervin: absolut och ett problem som borde vara lättare att lösa. För att vi har en behandling som fungerar och som vi kan träna upp folk att ge. Och om man ger den på ett visst sätt så hjälper den ganska många.
Jenny Loftrup: Så om du vill skicka med lyssnare en enda insikt härifrån. Får nu börjar det bli dags att runda av. Är det då att ”Sök hjälp”?
Matti Cervin: Sök hjälp om du har tvångssyndrom, eller den här typen av problem som vi pratade om idag, på ett sätt som går ut över ditt liv. Och läs på lite om vilken hjälp som faktiskt vi vet fungerar. Och försöka få den.
Jenny Loftrup: och det sade Matti Cervin. Och du har lyssnat på Vetenskap och hälsa och idag har vi pratat om OCD. Så intressant att få ha dig här idag.
Matti Cervin: Tack för att jag fick komma.
Jenny Loftrup: Så än en gång tack till Martin Cervin, forskare och psykolog vid Lunds universitet och psykolog vid Barn och ungdomspsykiatrin.
Jag heter Jenny Loftrup och Andreas Irebring sitter vid ljudspakarna idag. Och vill du höra fler poddar från Vetenskap och halsa så publicerar vi en podd varannan torsdag.
Vill du läsa nyheter eller prenumerera på våra tidningar som faktiskt är gratis, så hittar du allt vårt material på www.vetenskaphalsa.se. Tack för att du har lyssnat.
