Det kan tyckas självklart. Ny forskning ska användas för att förbättra för patienterna. Men vad krävs för att ta steget från att forskning publiceras tills att det blir vardag på kliniken? Vetenskap & hälsa har träffat Christel Bahtsevani, leg sjuksköterska och vicedekan vid Malmö universitet, som forskat på hur man använder forskningsresultat i klinisk verksamhet, med fokus på omvårdnad.

Christel Bahtsevani. Foto: Tove Smeds

I takt med att nya rön och forskningsresultat om hälsa och medicin genereras, beh

över vårdens rutiner justeras och nya riktlinjer tas fram. Så småningom skrivs de in i de medicinska böckerna.

– Som vårdpersonal kan man inte vänta på att böckerna skrivs. De läser man för att få helhetsperspektivet. Idag måste man ta del av de vetenskapliga artiklarna, säger Christel Bahtsevani, idag vicedekan på Malmö universitet. I sin avhandling från 2008 undersökte hon vilka faktorer som påverkar omsättning av ny forskning till klinisk vardag.

Vikten av att kunna utvärdera forskningsbasen

Processen att omsätta forskning var något Christel Bahtsevani började intressera sig för redan som sjuksköterska på 1990-talet.

– Jag insåg att jag hade svårt att lägga fram relevanta forskningsanknutna argument, medan läkarna ofta hade bättre på fötterna. Man kan säga att min forskningskarriär inleddes när mina egna argument blev för tunna.

Christel Bahtsevani förstod vikten av att förstå forskningsbasen och kunna värdera den. Det räckte inte med att göra som den senaste studien sa, eller som professorn på avdelningen tyckte att man skulle göra.

– Det finns en modell, PARIHS-modellen, som beskriver tre saker som krävs för att forskning ska kunna implementeras. Enligt denna modell krävs evidens för det som ska göras eller förändras. Man måste ha en förändringsbenägen kontext, alltså befinna sig i en miljö som är mottaglig för att förändras – och så måste man ha rätt faciliteringsmetod, alltså ett stöd som underlättar för rutinverksamheten att förändras, berättar Christel Bahtsevani.

Faktorer som underlättar förändring

Förenklat uttryckt kan man säga att Christel Bahtsevani utgått från den här modellen för att utveckla ett kategorisystem med faktorer inom sjukvården som påverkar processen att föra in ny forskning. Hon berättar att kategorisystemet har väckt intresse både i USA och på Irland, där man bett om lov att få översätta materialet.

– Tanken är att man ska kunna mäta vilka förutsättningar som finns på plats i den miljö man tänkt införa en förändring. Vad saknas? Går det att påverka sådana faktorer så att förändringen har större rimlighet att genomföras på ett lyckat sätt?

Hinder mot förändring

Hinder för förändring kan vara att det inte finns tillräckligt med personal, eller inte rätt kompetens hos den befintliga personalen.

– Andra hinder man kan möta på är att det kan saknas teknisk utrustning eller resurser att köpa in sådan. Det kan också finnas ovilja att använda ny metod av en eller annan anledning, man köper så att säga inte idén om att påkallad förändring är önskvärd, förklarar Christel Bahtsevani.

Risk att man blir för ivrig

Christel Bahtsevani menar att det finns en fara i om man blir för ivrig med att införa ny forskning utan att förstå den.

– Det krävs detaljkännedom om den forskning som kommit ut, så att man inte drar felaktiga slutsatser. Man behöver också en detaljkännedom om den miljö man själv befinner sig i.

Hon nämner som exempel en form av smärtlindring för gravida kvinnor som ska föda, som i forskning hade visat sig fungera riktigt bra. Smärtlindringen hade dock bara testats på omföderskor, inte förstföderskor, något man inte reflekterade över när man började använda den på förstföderskor.

– Vid långdragna förlossningar hos förstagångsföderskor provade vårdpersonalen den här smärtlindringen. Vad de inte förstod var att det ökade riskerna för komplikationer just för förstagångsföderskor, säger Christel Bahtsevani.

Viktigt känns till kunskapsluckor

Idag är det lättare för vårdpersonal att hålla sig uppdaterad än vad det var när Christel Bahtsevani inledde sin karriär som sjuksköterska. Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, SBU, publicerar rapporter och Socialstyrelsen uppdaterar riktlinjer inom vårdens olika områden.

– SBUs sätt att sammanställa kunskapen inom olika områden ger en samlad bild om vilken evidens som finns, men också vad det är vi behöver undersöka mer. Var är kunskapsluckorna? För det är också viktigt att känna till.

Christel Bahtsevani konstaterar att det inte finns evidens för allt som görs i vården.

– Det är också en viktig anledning till att fortsätta sammanställa vad som görs inom vården och vilka resultat detta ger, för att vi ska få klart för oss vad som fungerar och vad som ger bäst effekt för patienten. Har vi inte stark evidens måste vi fortsätta att forska tills vi får det. Då blir det ännu viktigare att återupprepa studier tills vi får evidens om vilken insats som ger en viss effekt, konstaterar Christel Bahtsevani.

Text: TOVE SMEDS