Vetenskap & Hälsa

Personlig assistans – så får man det att funka

2011-04-08
rullstolsburen vid trottoarkant
Foto: Dreamstime

Hur går det till att arbeta som någons förlängda arm? Ena stunden förtrogen, i nästa en anställd. Och hur blir vardagslivet för den som delar dygnets alla timmar med personliga assistenter som kommer och går?

Hanna Egard vid Lunds universitet har skrivit den första avhandlingen om hur personliga assistenter och brukare får samspelet att fungera.

Forskaren Hanna Egard har själv i flera år extraknäckt som personlig assistent. Erfarenheten väckte hennes nyfikenhet: hur gör andra assistenter och brukare för att få vardagen att fungera?

– Det är ett väldigt speciellt arbete och det finns inga fastställda regler för hur det ska skötas, säger hon.

Den personliga assistenten ska hjälpa brukaren med det som han eller hon inte kan göra på grund av sin funktionsnedsättning. Men vad ska assistenten göra exempelvis i de stunder som brukaren inte behöver hjälp?

Informella regler styr

För att verkligen kunna vara någons förlängda arm är det viktigt att den personliga assistenten håller sig i beredskap även när brukaren inte behöver någon speciell insats – det tycker såväl assistent som brukare är viktigt.

Därför upprättas ofta informella regler för hur mycket assistenten får tala i mobiltelefon, vad som ska ses på TV och i vilken utsträckning han eller hon får handla saker åt sig själva eller gå egna ärenden under arbetstid.

När den personliga assistenten och brukaren tillsammans träffar andra människor blir ofta assistenten tilltalad istället för brukaren.

– Här uppstår ett slags skådespel där assistenten viker undan blicken eller med andra beteenden försöker göra det tydligt att det är brukaren och inte assistenten som är huvudpersonen, säger Hanna Egard.

Till skillnad från andra chef/arbetstagarrelationer så bör inte assistenten ta för mycket egna initiativ. Käcka råd och assistenter som tar över och ser sig som extraföräldrar uppskattas inte.

Assistenterna å sin sida brukar irritera sig när de blir ombedda om att göra saker som de tror att brukaren egentligen kan göra själv. Det får dem att känna sig som hembiträden snarare än som förlängda armar.

Vänskap viktigt

vänskap
Foto: Dreamstime

Personkemi, kön och ålder är också viktigt för att samarbetet ska fungera bra. Många personliga assistenter och brukare liknar den andre vid en vän eller kompis, och deras vänskapliga umgänge upplevs ha stor betydelse.

Förutom att skämt och småprat gör vardagen roligare skapar det också en känsla av jämbördighet:

– Att småprata om annat, som exempelvis gemensamma intressen eller vardagsbekymmer gör det mindre påfrestande och känsligt för brukarna att ta emot hjälp. Det blir inte så besvärande att till exempel få hjälp i duschen om man samtidigt pratar om något annat, säger Hanna Egard.

Vägledning saknas

I bästa fall får personliga assistenter en kort handledning i hur arbetet ska skötas. Men brukaren, som ju också är arbetsledare för sina personliga assistenter, får ofta ingen vägledning alls i hur han eller hon ska gå till väga för att agera som arbetsledare och framstå som huvudperson i sitt eget liv. Det tycker Hanna Egard är anmärkningsvärt:

– Brukarens agerande är minst lika viktigt som den personliga assistentens. Att be om hjälp för att äta, duscha, handla eller städa är komplicerat eftersom man då måste formulera sina vanor, önskemål och preferenser in i minsta detalj och på ett sätt som andra förstår. Det är ett arbetsledarskap som inte liknar något annat.

Rätten till personlig assistans infördes i Sverige 1994. Sedan dess har antalet som beviljas personlig assistans och även antalet anställda inom yrket vuxit lavinartat – idag arbetar drygt 70 000 personer åt nästan 20 000 assistansberättigade.

Text: ULRIKA OREDSSON

Nyhet från Lunds universitet 4 april 2011