Publicerad
Kategori: Blodet och immunförsvaret,
Nyckelord: ,

Visa faktaruta!

En blodtransfusion kan räcka för att rädda livet på någon, men det händer att patienter vägrar ta emot blod av till exempel religiösa skäl. Det kan leda till att sjukvårdspersonal ställs inför svåra etiska dilemman.

I Sverige förutsätter nästan all vård att patienten har gett sitt samtycke. Man får alltså inte behandla en vuxen person mot dennes vilja, med några få undantag som alla är strikt reglerade i lag. Men det finns en ”nödregel” som läkare kan tillämpa om det inte går att fråga efter patientens inställning till ingreppet. Det kan vara en ytterst akut situation, att personen är medvetslös, befinner sig i chock eller på annat sätt inte är kapabel att fatta beslut. Då får läkare vidta nödvändiga livräddande åtgärder utan patientens samtycke.

Personer som tillhör det religiösa samfundet Jehovas vittnen säger nej till blodtransfusioner, då de menar att blodet är en symbol för livet och därmed heligt. Av den anledningen bär Jehovas vittnen alltid med sig en sorts ”blodkort” där de avsäger sig blodtransfusioner under alla omständigheter.

Mats Johansson 1

Mats Johansson, filosof och medicinetiker vid Lunds universitet. Foto: Roger Lundholm

– Korten är inte juridiskt bindande, men de kan vara ett starkt tecken på vad patienten vill. Samtidigt kan man inte säkert veta om kortet verkligen förmedlar personens vilja eller om det snarare uttrycker församlingens kollektiva ställningstagande. Så om en patient kommer in akut, är medvetslös och behöver blod så menar många läkare att nödregeln gäller, eftersom de inte kunnat försäkra sig om patientens vilja, säger Mats Johansson, filosof och medicinetiker vid Lunds universitet.

Vi värdesätter individens självbestämmande

Inför planerade operationer, där det normalt går att undvika blodtransfusion, har en vuxen patient möjlighet att säga nej till blodtransfusion om det skulle uppstå komplikationer. Under sådana omständigheter kan vården inte åberopa nödregeln. Patientens vilja går före allt annat även om det strider mot sjukvårdens uppdrag att göra sitt yttersta för att rädda liv. Många upplever det som väldigt ångestfyllt att tvingas avstå från att ge livräddande behandling.

– Det kan för de flesta av oss te sig helt obegripligt hur en i övrigt frisk person, av fri vilja, kan avstå från livräddande behandling. Men vårt västerländska samhälle värdesätter högt individens självbestämmande och tillåter att människor fattar destruktiva beslut och helt frivilligt utsätter sig för mycket stora risker. Detta gäller även inom vården.

Föräldrar kan fråntas vårdnaden

När det kommer till små barn så bestämmer föräldrar/vårdnadshavare. Vad händer då om föräldrar säger nej till att barnet ges blodtransfusion, trots att det med största sannolikhet leder till barnets död?

– I sådana lägen kan socialtjänsten frånta föräldrarna vårdnaden under en begränsad tid. En del läkare har sagt att de i sådana situationer har tyckt sig ana tacksamhet hos föräldrarna över vad som skett, oavsett vad de har uttalat utåt. Men detta bygger alltså på läkarnas berättelser.

Gravida då? Vad händer om en gravid kvinna tydligt uttrycker sin vilja att hon inte under några som helst omständigheter vill ta emot en blodtransfusion? Har hon rätt att äventyra det ofödda barnets liv, är självbestämmandet hennes privatsak eller är det mer etiskt försvarbart att köra över hennes vilja? Och är det egentligen någon skillnad mellan en gravid som säger nej till blodtransfusion och en kvinna som missbrukar under hela sin graviditet?

– I Sverige finns inget lagstöd för att tvångsvårda gravida kvinnor för det ofödda barnets skull även om sådant förslag har diskuterats.

Etiska dilemman vanliga i vården

De här typen av exempel då personer av religiösa skäl vägrar viss behandling tas gärna upp till diskussion eftersom de är så tillspetsade. Mats Johansson menar dock att vi inte får glömma att vårdpersonal ofta konfronteras med snarlika, kanske lika svåra men betydligt vanligare etiska dilemman. Ofta handlar det om att patientens, och ibland anhörigas vilja och önskemål krockar med vårdens uppdrag att ge bästa behandling och ytterst om att rädda liv.

Text: EVA BARTONEK ROXÅ