Vetenskap & Hälsa

När man inte längre vill vara med

2019-11-05
Fredrik Tjulander är engagerad i SuicideZero som arbetar för att minska självmorden. Han brinner särskilt för att lyfta kopplingen mellan självmord och ekonomisk skuldsättning. Foto: Axel Jönsson.

Fredrik Tjulander, 55, överlevde ett självmordsförsök och var i full färd med att planera sitt nästa. Sju år senare kan han själv berätta om vägen tillbaka och om frågan som fick honom att fortsätta.

Vi börjar från slutet. För det är där vi hittar ljuset.

– Det finns hjälp att få, oavsett hur mörkt det känns. Jag är inte bättre än någon annan människa här på planeten, så funkade det för mig så funkar det för dig.

Fredrik Tjulander vet vad han talar om. Tecknen fanns där redan tidigare. Den utlösande faktorn för den långsamma resan mot avgrunden blev emellertid, enligt Fredrik Tjulander, en skilsmässa 2009. Plötsligt slutade forskningsprojekten att generera pengar, orken att arbeta tröt och ångesten inför att träffa döttrarna bara växte. Till slut orkade han inte ens ställa in.

Fredrik Tjulander hörde inte varningssignalerna. I stället var allting hans fel.

– Jag kanske kände att jag inte mådde bra. Men eftersom jag var övertygad om att det var jag som var ”idioten” blev mitt svar att bara växla upp och samtidigt kapsla in mig själv.

I ensamhet kom gråten. Han började grimasera för sig själv och slå sig i huvudet. När sambon kom hem ställde han om – allt var som vanligt.

Livet den enda lösningen

Sömnen blev förvisso sämre men när Fredrik Tjulander lade sig i sängen log han för sig själv i mörkret. Han tänkte den självbedrägliga tanken att döden var lösningen.

– I dag vet jag att livet är den enda lösningen.

Droppen som fick bägare att rinna över var egentligen en struntsak, åtminstone för en utomstående. Fredrik Tjulander lovade sin ena dotter en USA-resa han inte borde ha lovat. I stället för att berätta som det var lät han det bero.

– Jag orkade väl inte göra henne besviken ännu en gång efter skilsmässan.

Visumansökan gjordes, ledighet begärdes, väskor packades.

– Natten innan sov jag inte en blund. Jag fick för mig att mitt blodtryck var skyhögt och tog mig till akuten. Det var inget fel på mig.

På morgonen blev han tvungen att erkänna: ”Nej, vi ska inte åka”. Han berättade då för sin dotter att han inte mådde bra.

– Hon sa: ”Pappa det gör ingenting. Bara du blir frisk”.

Men skulden var för stor att bära. Han klädde på sig, skrev ett sista sms till dotterns mor och gick ut och upp mot tågspåren.

– Jag såg mig som en stor belastning och detta var den naturliga lösningen. Okej, familjen kommer att vara ledsen och gråta inledningsvis. Besöka min grav ibland. Men sedan finns det faktiskt ingen här som kommer att göra dem latent illa.

Det var då polisen dök upp.

”Du stannar väl kvar?”

Efter ingripandet, som räddade Fredrik Tjulanders liv, väntade flera års kamp innan han äntligen fick diagnosen bipolär sjukdom UNS (utan närmare specifikation). Konsekvenserna av sjukdomen dröjde sig dock kvar. En dag upptäckte hans sambo två påsar fulla med obetalda räkningar i garderoben.

– Hon tog mitt parti stenhårt. Men för min del hade jag inte bara en monetär skuld utan jag kände en ännu större inre skuld, säger Fredrik Tjulander.

Han beskriver kampen mot kronofogden som utdragen och utan hänsyn. Trots läkarintyg tyckte Fredrik att de aldrig såg patienten bakom skulden. Dörrknackningar av polis fick honom att känna sig jagad.

Fredrik Tjulander började planera sitt nästa försök. Men den här gången var något annorlunda. Hans omgivning visste, och märkte, hur han mådde.

– Jag kommer exakt ihåg den dagen, hur solens strålar faller in genom köksfönstret. Min sambo böjer sig ner och tar ut en kastrull, vänder sig emot mig, och frågar: ”Du stannar väl kvar?”

Han beskriver det som en ”själslig käftsmäll”.

– Jag svarade ”självklart” och tänkte: Nu har jag sagt det. Nu måste jag ju stanna kvar. Jag kunde inte göra henne illa igen och ljuga för personen som ställt upp allra mest. Och samtidigt var det ett kvitto på att vi gör det här tillsammans.

Som sjuksköterska inom psykiatrin i Lund ställer Fredrik Tjulander nu samma fråga till sina patienter. Med sig har han hela sin yrkesskicklighet, men också erfarenheten av att vara på andra sidan. Sambon, medicinering, skuldsanering och förstående chefer hjälpte honom hit.

– Nu kan jag se att det inte var mitt fel. Det var inte jag som var ”idioten.” Det var ju en sjukdom. Jag hade ingenting att dölja. Det är så otroligt viktigt, till och med livsviktigt, att våga prata om sitt mående.

Vad ska jag göra som anhörig?

– Fråga! ”Jag ser på dig att du inte är som du brukar vara”.

Prata och lyssna. Det betyder inte att du tar på dig ansvaret, men du kan vara dörröppnaren. Någon som gör att personen i fråga blir mottaglig för att ta emot hjälp.

Text: AXEL JÖNSSON


 

OM DU ELLER NÅGON DU KÄNNER MÅR DÅLIGT

I akuta lägen ring alltid 112

Till dig som har självmordstankar

  • Sök hjälp om du har självmordstankar! Prata med någon du har förtroende för, ring en stödlinje eller sök vård. Telefonnummer, chatt och andra kontaktuppgifter hittar du på: www.suicidezero.se/hjalp
  • Sök på ”självmordstankar” på 1177.se

Om du är orolig över någon i din närhet:

  • Våga fråga.
  • Tala om att det går att få hjälp, inge hopp!
  • Se till att personen söker vård.

Du hittar fler råd på www.suicidezero.se/fakta-rad