Vetenskap & Hälsa

”Jag lever tack vare forskningen”

2019-05-24

Bild på Michael Anderberg

Michael Anderberg var 36 år när han fick reda på att han bara hade några veckor kvar att leva. Den aggressiva cancern hade återvänt och nu fanns det inget mer att göra. Det här är berättelsen om en tvåbarnspappa som drabbas mitt i livet, en ihärdig läkare – och forskningen som ändrade allt.

Personalen på röntgenavdelningen i Malmö såg allvarliga ut. ”Skynda dig tillbaka till vårdcentralen, där väntar din läkare på dig. Ta helst taxi.”

Michael Anderberg hade besökt vårdcentralen ett par gånger för hostan som hållit i sig under flera veckor och till slut skickade läkaren honom för att göra en lungröntgen. Bilderna förklarade varför hans hosta inte blivit bättre av hostmedicinerna; den orsakades av en 15 centimeter stor tumör i vänster lunga. När man insåg det blev det bråttom. Men nu var det fredag eftermiddag och mitt i allt kom helgen.

–  Det är svårt att uppfatta allt som sägs av vårdpersonalen i en sådan situation. Jag hade ingen med mig när jag fick beskedet och det ångrar jag. Jag kunde inte svara på alla de frågor min fru ställde till mig på kvällen och vårdcentralen öppnade först igen på måndagen, berättar Michael Anderberg.

Beskedet: spridd malignt melanom

Veckan därpå togs prover, bronkoskopi och finnålspunktion, för att utreda vilken sorts tumör det handlade om. Det var malignt melanom som spritt sig i kroppen.

I mars 2015 tog de bort lungan. Michael minns orden från kirurgen före operationen som något av det jobbigaste han hört: ”Det är något jag vill att du ska veta. Tumören är så pass stor att vi inte vet om vi kan ta den, det vet vi först när vi öppnat upp.”

– Fick ni den jäveln? frågade jag när jag vaknade. ”Ja, det fick vi.” De orden var sköna att höra, minns Michael Anderberg.

Han återhämtade sig, hostan avtog och febern försvann. Det blev dags att gå tillbaka till jobbet som säljare i IT-branschen.

–  Jag hann jobba en vecka, sen kände jag att något var fel.

Riktigt fel.

Mot alla odds

Porträttbild på Michael AnderbergTrots att lungröntgen bara tre veckor tidigare var helt ren från tumörer, syntes nu nya tumörer. De var flera centimeter stora och växte snabbt. Den här gången hade Michael med sig sin fru. Läkaren berättade att det kanske fanns en chans.

En ny behandlingsmetod, immunterapi, från USA kanske kunde hjälpa.

– Min läkare Ana Carneiro var fantastisk – hon jobbade extra på semestern och gjorde allt för att få till att jag skulle få del av den här behandlingen, säger Michael Anderberg.

Ett par dagar senare var det dags för första behandlingen som följdes av ytterligare 49 till, under två års tid.

– De sa att i bästa fall skulle tumörväxten stanna upp.

Nobelpriset – på riktigt

Men den stannade inte bara upp – tumörerna krympte och försvann. Röntgenbilden av det opererade området och den lungan som fanns kvar var ren. Och så har det hållit i sig, nu när snart två år gått sedan avslutad behandling.

Tekniken bakom immunterapin som hjälpte Michael Anderberg tilldelades Nobelpris 2018. Istället för att rikta in sig mot själva tumören, släpper den på immunsystemets broms som därmed gör att immunförsvaret på ett mer effektivt sätt kan attack- era cancercellerna.

Var tredje månad går Michael Anderberg på återbesök. Idag mår han bra, men han måste äta kortisol eftersom binjurarna har svårt att tillverka det ämnet. Det beror på Addisons sjukdom, en följdsjukdom som immunterapin kan orsaka.


Vad hjälpte dig att hantera det du gick igenom?

–  För mig var olika meditativa övningar bra, bland annat basal kroppskännedom och yoga, men framförallt har min fru stöttat mig och varit där för mig. Samt att jag hade familj och vänner. Alla har inte den förmånen tyvärr. Vårdpersonal är väldigt duktiga och proffsiga på att stötta och hantera det emotionella. Jag tror att alla som hamnar i en sådan svår situation förr eller senare ställer existentiella frågor, där var prästen oerhört bra. Präster är duktiga lyssnare.

Hur har livet förändrats?

–  Jag skulle inte påstå att jag gått igenom ett paradigm- skifte, även om alla som drabbas av en svår sjukdom förändras.

Balansen i livet är viktigare idag; jag vill inte vara helt slut när jag kommer hem från jobbet. Men jag blir fortfarande glad över att kaffet är gott och förbannad när det smakar sämre och är kallt.

Berättar för läkarkandidater

Idag träffar Michael läkarstudenter under fjärde läsåret för att berätta om sina erfarenheter. Han menar att det blir ett sätt att betala tillbaka till samhället för all hjälp han fått.

– Ibland frågar folk om jag inte är arg för att tumören inte upptäcktes tidigare. Men, nej. Det var under en tid då influensan gick och jag förstår att man inte kan göra en fullskalig utredning på alla som hostar. Det finns ett uttryck: hör du hovar som klapprar på gatan behöver du inte anta att det är en zebra. Men ibland är det just det.

Text: TOVE SMEDS

 

Michaels råd

Till andra drabbade: Ta med din någon. Ställ även ”positiva” frågor till vårdpersonalen. Begär mer information om vad som sker – i alla faser. Det kommer inget bra av att googla, det finns massor med felaktig information på nätet om cancer. Det är lätt att dra på stora växlar av det man läser på nätet. Prata med läkaren istället.

Till vårdpersonal: Be patienten upprepa vad du sagt. Man sitter och nickar med, men det är inte säkert att man därmed förstått vad som sägs.