Vetenskap & Hälsa

Hur påverkas barn av nya familjekonstellationer?

2018-05-18
Foto: iStock.com/Lewistsepuilung

Mycket inom familjepsykologin baseras fortfarande på stereotypt tänkande med utgångspunkt i kärnfamiljen med två föräldrar, där kvinnan har huvudansvaret för barnen. Men så ser det inte alltid ut idag. Vi ser en uppsjö av olika familjekonstellationer, men än så länge saknar vi kunskap om hur det påverkar barnens utveckling. Elia Psouni, utvecklingspsykolog vid Lunds universitet, vill ändra på detta.

Elia Psouni ligger just nu i startgroparna för att dra igång en stor långtidsstudie. Tillsammans med kollegor vid andra universitet i Sverige avser hon att under 10–20 år följa ett större antal familjer som lever i olika familjekonstellationer.

Elia Psouni

– För att vi ska kunna säga något om hur det moderna barnet har det i sin relation till sina föräldrar och andra viktiga vuxna, måste vi studera förhållanden så som de är idag. Vi måste inkludera de olika formerna och inte reducera till det som är lätt att studera, säger hon.

Forskarna vill ha svar på frågor som till exempel hur man tänker och förbereder sig inför att bli förälder, hur livet är som nybliven förälder, vem som bestämmer i vilka frågor och situationer och hur ansvaret fördelas, hur familjelivet fungerar i relation till förskolan, om föräldern känner sig trygg med inskolningen, och hur allt detta och mycket annat påverkar barnets utveckling. Frågorna kommer att anpassas allt eftersom barnet växer.

Unik kunskapsbas

Elia Psouni hoppas att resultaten från studien ska ge upphov till en unik kunskapsbas där man för första gången kommer kunna länka nationella hälsodata med psykologiska utvecklingsdata. Ytterst handlar det om att skapa kunskap om vad som gör barn trygga.

Läs även: Skilsmässobarn mer reflekterande

– Då kommer vi att kunna besvara föräldrarnas frågor utifrån en konkret kunskapsbas och inte utifrån stereotypt tänkande, som det ofta är idag. Det kan vara frågor som: ”Hur påverkas ett litet barn av att bli lämnat till den andra föräldern på helgerna om det är väldigt litet?”; ”När kan barnet börja bo växelvis?”; ”Är det bra eller inte för barnet om vi delar på ansvaret men är väldigt olika?”; Är det bra om det kommer in en tredje eller fjärde person i barnets liv?”, säger Elia Psouni och fortsätter:

– Vi misstänker också att det inte är ovanligt med samtidig depression hos båda föräldrarna. Vår förhoppning är att vi med hjälp av den nya kunskapsbasen ska kunna fånga upp sådana signaler kanske redan innan barnet är fött och jobba mer förebyggande.

Förvånande resultat

En tidigare, mindre studie, som Elia Psouni gjort tillsammans med kollegor i Italien, visade på skillnader i anknytning (se fakta nedan). De italienska barnen visade en mer nära och tryggare relation till sin mamma, vilket de sedan tillämpade på relationen till pappan. När studien sedan upprepades i Sverige förväntade forskarna sig lite andra resultat eftersom svenska föräldrar i större utsträckning delar på föräldraledigheten. Till forskarnas förvåning visade resultaten att även de svenska barnen först skapade en nära relation till mamman.

Läs även: Ny studie om barns anknytning till mammor respektive pappor

Elia Psouni vill inte spekulera i möjliga förklaringar, eftersom hon menar att de saknar kunskap om hur det var när barnen var riktigt små. Vem var hemma och när, vem hade huvudansvaret och så vidare. Och hon förklarar att det är meningslöst att fråga om det i efterhand för då har folk redan hunnit skapa en efterkonstruktion av hur det var.

– Vi vill inte ha förklaringar som bygger på efterkonstruktioner. Därför är det viktigt med långtidsstudien där vi följer de olika familjerna under lång tid och där föräldrarna regelbundet besvarar våra frågor. Vi noterar fortlöpande hur saker och ting är vid en viss tidpunkt, till exempel hur man har fördelat föräldrarollen under en given period. När sedan olika saker händer, det kan vara allt från att barnet börjar vakna på nätterna, att barnet börjar en inskolning eller att det sker en separation, och vi ser hur barnet reagerar, så har vi fakta på hur det var bakåt i tiden. Vi kan också jämföra utfallen mellan olika familjer, med olika konstellationer och föräldraroller, säger Elia Psouni.

Text: EVA BARTONEK ROXÅ

 

Anknytning

Det nyfödda barnet är totalt hjälplöst och att bli omhändertagen är en absolut förutsättning för att överleva. Därför har barnet en biologisk drivkraft att knyta an.

Det enda som spädbarnet kan kommunicera med i början är affekter, känsloyttringar. Men det lilla barnet kan inte reglera sina affekter utan det är den som vårdar barnet som måste fånga upp signalerna och reglera tillbaka barnet till ett lugn.

Vi vuxna kan uppfatta och hantera dessa signaler olika. Hur vi gör skapar i bästa fall en grundläggande trygghet hos barnet, en tankebild om att ”om jag kommunicerar en affekt så kommer någon att se det, komma till mig, ta hand om min affekt, och reglera mig tillbaka till lugnet”. De första två åren är mycket viktiga för denna utveckling. Det är då som barnet bygger upp en tillit till andra, får en grundläggande självkänsla, att hen betyder något för andra och att det går att lita på andra.