Allting började på 1980-talet när Hans Lilja, då doktorand vid Lunds universitet, skulle undersöka om det fanns faktorer i sädesvätskan som kunde påverka fertiliteten. Men vad han såg den där dagen i provsvaren överraskade – och kom att ändra inriktningen på hans fortsatta forskargärning.

– På den här tiden var väldigt lite känt om vilka proteiner som fanns i sädesvätskan och hur de var sammansatta, vilket vi ville kartlägga för att fastställa deras betydelse för nedsatt fertilitet. I våra resultat såg vi en tidigare okänd komponent som stod ut tydligt, berättar Hans Lilja, seniorprofessor vid Lunds universitet.

När forskare ska ta reda på vilket protein de har att göra med och hur det fungerar i kroppen brukar de ta fram en ren form av proteinet. Hans Lilja gjorde så med det hittills okända proteinet han sett i sina mätningar, och fick på så vis möjlighet att studera proteinets struktur.

Med hjälp av antikroppar, den del av vårt immunförsvar som reagerar på främmande ämnen, går det också att spåra var i kroppen proteinet förekommer. På så vis lyckades Hans Lilja spåra det protein han isolerat från sädesvätska till ett ursprungsprotein i sädesblåsorna. Detta protein spjälkas – eller bryts ned – i samband med att sekreten från sädesblåsor och prostata blandas till sädesvätska vid en utlösning.

Hans Lilja, seniorprofessor vid Lunds universitet som under sin doktorandtid fick upp ögonen för ett intressant protein. Foto: privat

Spjälkande egenskap

Hans Lilja fann att det protein som spjälkade ursprungsproteinet från sädesblåsorna var prostataspecifikt antigen, PSA.

– Vi kunde i våra studier visa att ett av tre dominerande proteiner från prostata var identiskt med PSA och hade enzymatiska egenskaper, säger Hans Lilja.

Att ett protein har enzymatiska egenskaper innebär till exempel att det kan ändra hastigheten på kemiska processer i kroppen, eller att det spjälkar andra proteiner.

– PSA liknar ett äggvitespjälkande protein kallat trypsin, vilket finns i bukspottkörteln där det spjälkar protein i maten. Trypsin måste först aktiveras, men om det aktiveras utanför tolvfingertarmen kan följderna utgöra ett starkt hot mot flera livsviktiga organsystem, förklarar Hans Lilja.

Väckte följdfrågor

Det här väckte flera nya intressanta frågor. Kunde PSA ha liknande skadliga effekter utanför prostatan som det felaktigt aktiverade matspjälkningsenzymet har utanför bukspottkörteln? Och skulle det gå att avläsa skador på prostatan genom att mäta PSA-nivåerna i blodet?

Hans Lilja framställde en antikropp med vars hjälp det gick att känna igen PSA när den satt ihop med andra protein, som ett komplex, samt en annan antikropp vilken enbart känner igen fritt PSA när det ej är bundet till andra protein. Nu kunde forskarna spåra PSA både i fri form, och då den binder till andra proteiner.

– Vi hade också tillgång till patientmaterial, via min kollega på urologen i Malmö, Per-Anders Abrahamsson. Tack vare det kunde vi utvärdera värdet av att mäta både fritt och komplexbundet PSA.

Vad forskarna fann var att den fria obundna PSA-formen i blodet var en självständig riskfaktor för prostatacancer.

PSA verkar lurigt?

– Precis. Det beror på att det är så extremt känsligt. Dess mest framstående egenskap är att det är en väldigt effektiv negativ riskfaktor. Detta betyder att individer som har låg halt av PSA i blodet har väldigt liten risk för att drabbas av prostatacancer som är symtomgivande eller behandlingskrävande. Det finns dock en stor nackdel med detta blodprov, vilket är att dess specificitet (*) är låg, vilket innebär att bara ett fåtal av alla män som har förhöjd nivå av PSA kommer att drabbas av symtom-givande former av prostatacancer, förklarar Hans Lilja.

PSA-provet kan därför leda till en överdiagnostisering av prostatacancer eftersom vävnadsförändringar som inte ger upphov till symtomatisk cancer finns i prostatakörteln hos många äldre män.

Vad tycker du själv var höjdpunkten hittills inom forskarlivet?

– När vi i slutet av 1980-talet upptäckte att flera olika former av PSA i blodet var oberoende riskfaktorer för prostatacancer var detta en höjdpunkt. Likaså har det senare varit en höjdpunkt när vi insåg att vi med hjälp av en algoritm kunde förklara ett tydligare samband mellan nivån av många olika former av PSA och risken för symtomgivande prostatacancer. Dessutom har vi helt nyligen gjort nya spännande fynd som tydligt stärker våra framsteg. Det har varit många stunder längs med forskningens väg som varit spännande – på ett sätt jag aldrig kunde tro när jag började som doktorand i början av 1980-talet, säger Hans Lilja.

Men hur har det då gått med utredningen av sädesvätskans innehåll och fertiliteten?

– Jag är inte längre hundraprocentigt påläst inom detta område, men jag befarar att den frågeställningen fortfarande är olöst, säger Hans Lilja.

Text: TOVE SMEDS