Vetenskap & Hälsa

Födelsemärket som växte

2017-11-07
– Att vänta var det värsta, berättar Camilla Franks. Foto: Roger Lundholm

När hennes tredje barn var bara några månader gammalt gick Camilla Franks på grillfest. Det var en varm dag i maj och hon beslöt sig för att ta shorts. Det kanske räddade hennes liv.

På festen fanns också en läkare som kom fram till Camilla Franks och påpekade att ett födelsemärke, precis vid shortskanten, såg misstänkt ut. Läkaren tyckte att hon borde gå och få det kollat. Men Camilla hade fått många nya födelsemärken under graviditeten så först tog hon inte läkarens råd på alltför mycket allvar. Trots det beslöt hon sig för att få det undersökt på en drop in-mottagning några dagar senare.

– Läkaren där sa direkt att det såg ut som cancer och visade mig bilder på malignt melanom ur en uppslagsbok och då kunde jag själv se likheten. Medan jag samtidigt satt och ammade mitt barn, tog han en biopsi från födelsemärket på baksidan av låret. Det kändes helt overkligt, säger Camilla Franks.

Att vänta var det värsta

På grund av att det var sommartider så dröjde svaret på biopsin. Familjen hade i samma veva precis sålt sitt hus och skulle flytta till Skåne och Camilla gick och packade flyttlådor och tänkte ömsom på framtiden i det nya huset och ömsom på döden. Det var en traumatisk tid.

– Att vänta var det värsta. Tänk om provsvaret skulle komma tillbaka och visa att det hade spridit sig och att jag faktiskt skulle kunna dö. Ordet cancer är så laddat. Så okontrollerbart.

Efter fem veckor kom svaret som visade på malignt melanom stadium 1 (tumör som inte har spritt sig). Camilla Franks kände sig sviken av sin kropp. Efter att alltid ha varit frisk och stark var det nu något i kroppen som var fel, trots att hon faktiskt inte kände sig sjuk. Ganska omgående fick hon tid för att operera bort hudförändringen och en del av muskeln på lårets baksida togs också bort.

– Tyvärr fick jag en kraftig infektion i såret och fick åka in och få såret omlagt dagligen i flera veckor. Eftersom vi inte hade hunnit få förskola till barnen så fick alla tre följa med, vilket var jobbigt för dem. De var för små att riktigt förstå vad som hände, men nu när de blivit större har vi pratat mycket om malignt melanom och att man ska vara försiktig med solen, berättar Camilla Franks.

Men det finns ingenting som tyder på att just hennes cancer har med solexponering att göra. Ibland börjar bara ett födelsemärke att växa.

– Jag har lätt för att bli brun och solade, precis som alla andra, solarium på 90-talet. Och visst åkte vi på solsemester, men jag solade inte mer än andra.

Att vända det negativa till något positivt

Camilla Franks. Foto: Roger Lundholm

Sjukdomsbeskedet gjorde att Camilla Franks fick ett behov att vända det negativa till något positivt och testa något som hon tidigare inte vågat. Under tiden som hon väntade på provsvaret från biopsin, anmälde hon sig därför till ett triathlonlopp.

– Jag hade ett stort behov av att utmana mig själv både kroppsligt och mentalt och inte skjuta något på framtiden. Den främsta utmaningen för mig med triathlon var att jag alltid varit rädd för vatten. Tidigare har jag helst inte velat doppa huvudet, men nu skulle jag plötsligt, på bara några månader, lära mig att crawla en distans på nästan fyra kilometer.

Av operationen har Camilla Franks kvar ett ganska stort ärr och eftersom en stor del av muskeln är borta, är hon även svagare i vänsterbenet. Sedan diagnosen för nästan sex år sedan, har hon gått och kollat sina övriga födelsemärken regelbundet och under hösten 2017 upptäcktes ännu ett melanom. Även det var i ett tidigt stadium och opererades omedelbart bort, men gjorde att Camilla gick från att nyligen ha blivit friskförklarad till att bli högriskpatient för återfall. Det innebär att hon årligen måste gå och kontrollera sina födelsemärken för resten av livet.

Mer öppen för känslor

– Jag känner mig mer dödlig och har också förändrats känslomässigt. Som norrlänning har jag tidigare inte gärna pratat om känslor. Är ju uppväxt med att ”det är bara att bita ihop”. Men den här upplevelsen har förändrat mig och jag har börjat prata både med familj och vänner. Man fixar det inte själv utan behöver människor omkring sig som finns där för en.

Då och då tänker hon på vilken tur hon hade som valde shorts den där dagen i maj för fem år sedan. I efterhand har hon svårt att förstå att varken hon eller hennes man uppmärksammade pigmentförändringen, men med tre barn, varav en nyfödd, och mitt uppe i livet så var det kanske inte så konstigt.

– Jag känner mig så tacksam att det blev som det blev, ett halvår senare hade kanske min prognos sett annorlunda ut. Det har också gjort att jag själv snabbt uppmärksammade det nya melanomet som jag nyligen fick och tidigt kunde söka hjälp.

Text: ÅSA HANSDOTTER