Publicerad
Kategori: Graviditet och reproduktion, Vad forskar du om?
Nyckelord:

Visa faktaruta!

Med hjälp av nya biomarkörer kan havandeskapsförgiftning förutsägas så tidigt som vecka 8-10 av graviditeten. I senare delen av sjukdomen kan samma biomarkörer användas för att bedöma sjukdomens svårighetsgrad och därmed vara ett kliniskt hjälpmedel för att bedöma när förlossning ska sättas igång.

När moderkakan bildar för mycket foster-hemoglobin skadar det moderkakan och läcker även över in i mammans blodcirkulation. Fritt hemoglobin är giftigt och skadar mammans blodkärl och njurar, vilket leder till högt blodtryck och proteinläckage i urinen – de två symtom som används idag för att diagnosticera havandeskapsförgiftning.

ulrik_dolberg_anderson_large

Ulrik Dolberg Anderson lade nyligen fram sin avhandling vid Lunds universitet.

Ulrik Dolberg Anderson, doktorand och specialistläkare i obstetrik och gynekologi, presenterar i sin avhandling som nyligen lagts fram hur ett blodprov redan i vecka 10 av graviditeten kan visa på förhöjda nivåer av fritt foster-hemoglobin. Tillsammans med en annan biomarkör, skyddsproteinet α1-microglobulin (A1M), kunde havandeskapsförgiftning förutsägas i nästan 70 procent av patienterna.

– Havandeskapsförgiftning är en heterogen sjukdom, väldigt olika från person till person. Användandet av foster-hemoglobin som biomarkör kan användas för att identifiera de kvinnor som är i riskzonen och stödja en tidig diagnos, berättar Ulrik Dolberg Anderson.

”Sophanteringsproteiner” påverkar blodtrycket

I avhandlingen undersöks även proteiner som skyddar mot det skadliga foster-hemoglobinet. Studierna visar att ju lägre nivåer patienten hade på proteinet hemopexin, det protein som sköter sophanteringen i blodet och skyddar kroppen från oxidativa skador, desto högre var hennes blodtryck och desto allvarligare sjukdom.

– Dessa biomarkörer kan användas för att visa hur sjuk mamman är och ge vägledning om när förlossning ska sättas igång. Därmed kan vi förhoppningsvis minska antalet för tidigt födda barn. Men det dröjer åtminstone fem år innan vi kan börja använda detta kliniskt, och studier på större patientmaterial behöver genomföras innan dess.

Text och bild: KATARINA EHRENBORG