Publicerad
Kategori: Hjärnan och nervsystemet, Hjärta och blodkärl
Nyckelord: ,

Visa faktaruta!
DagbokCOLOU_RBOX2246172

Foto: Colourbox

Efter ett hjärtstopp kan de inledande dygnens akut- och intensivvård vara mycket påfrestande och tiden riskerar dessutom att dröja sig kvar som en obehaglig minneslucka. Men de flesta svenska sjukhus erbjuder hjälp.

Tänk dig att du vaknar upp, känner dig oerhört svag och omtöcknad. Du vet knappt vem du är och än mindre var du befinner dig, kanske har du hallucinationer. Slangar och annan utrustning finns såväl på din kropp som kring dig. Hela tiden omges du av okända människor som tar i dig. Eftersom ljuset är på dygnet runt vet du inte om det är natt eller dag.

Vardagliga händelser omvandlas till obehagliga upplevelser

– Vad händer med denna människa sen? Vad vårdar vi patienterna till? Den som drabbats av hjärtstopp minns inget alls av händelsen och måste kunna skapa sin egen berättelse om vad som hänt för att kunna gå vidare i sin läkning, förklarar Eva Åkerman, specialistsjuksköterska som på en del av sin tjänst även är verksam vid Malmö högskola.

Patienter har för henne berättat att de har trott att de har varit på en helt annan plats och att personalen velat skada eller ta livet av dem. De har beskrivit vad som hänt en annan patient under vårdtiden på avdelningen i tron att det hänt dem själv. Vardagliga händelser omvandlas till obehagliga upplevelser. Och efter vårdtiden kan det bli svårt att klara sig på egen hand på grund av rädsla att något ska hända. Eller att förstå varför känslolivet har blivit annorlunda.

Personal och anhöriga skriver dagbok

I jobbet på intensivvårdsavdelningen (IVA) på Skånes universitetssjukhus har Eva Åkerman funderat mycket kring vad som händer efter de omtumlande dygnen med hektisk, livsuppehållande vård. Då börjar återhämtningen. Att förstå det som hänt dagarna efter hjärtstoppet är en viktig pusselbit. Intensivvårdens ansvar för patienten slutar inte bara för att de lämnar avdelningen, menar hon.

Därför finns numera den så kallade IVA-dagboken, där personalen på vardagligt språk beskriver all behandling och omvårdnad som sker och vilka besök som patienten får under tiden på avdelningen. Även anhöriga kan skriva i dagboken. Foton och skisser värdesätts ofta högt av patienten. Idag finns denna rutin på ungefär tre fjärdedelar av intensivvårdsavdelningarna i landet.

Stöd och uppföljning

– I min forskning, som inte bara omfattar vård efter hjärtstopp, har patienterna beskrivit att de får en stark känsla av att personalen bryr sig om dem och att de ansträngt sig även bortom det primära, den livsuppehållande vården. Dagboken är en viktig hjälp att fylla i vad som hänt och den går att ta fram även lång tid senare, berättar Eva Åkerman.

I sin forskning har Eva Åkerman bland annat uppehållit sig vid om det är möjligt att bedöma och förutsäga hur omfattande behoven av stöd och uppföljning är efter tiden i intensivvård.

– Min slutsats är att vi behöver följa upp alla, men eftersom reaktionerna är så olika behövs en anpassning till individen som inte finns idag. Det är inte alla som mår dåligt efter tiden i intensivvården, men oftast finns behovet av att veta vad som hänt, understryker hon.

Australien kan visa vägen

Hon poängterar också att dagboken är en av flera delar i bearbetningen av det inträffade, och att möjligheten till återbesök på avdelningen också är viktig.

Och framtiden? Den kan finnas på andra sidan jordklotet. I Australien finns särskilda sjuksköterskor som fungerar som en länk mellan intensiven och den efterföljande vården på sjukhusets övriga avdelningar. Eva Åkerman skulle gärna vilja prova idén i Sverige.

Text: BJÖRN MARTINSSON